Den romantiska synen på barn och natur är vanlig i barnlitteraturen. Temaforskaren Gunilla Halldén menar att det nu finns risk för en kultursyn som skyr berättelser om lyckliga barn och vacker natur. Eva Lotta Hultén har läst hennes bok och ger tips på aktuella naturböcker för såväl romantiker som idyll-fobiker.
Som liten var var jag inte så intresserad av naturen. I alla fall inte av det som utpekades som natur för mig. Först i tioårsåldern vaknade kärleken. Vi var ett litet gäng som hängde ihop, badade i havet eller i en liten gyttjig skogstjärn, drog runt i skogarna och upptäckte konstiga saker (som en matningsstation för rovfåglar och ett område med en massa gamla pottor omkringslängda på marken och upphängda i träden). Jag minns dofter, ljusa gläntor, stora flyttblock och dyigt vatten med mycket stark nostalgi.
Mitt brutala uppvaknande inför svenskt skogsbruk skedde när den lilla stigen ner till skogstjärnen en dag var borta. Försvunna var rötterna som blivit blankslitna där vi och många andra gått, borta var träden och likaså det stora flyttblocket invid stigen. I stället fanns där ett kalhygge och djupa sår efter skogsmaskinerna. För den som fått lära sig att det är förbjudet att bryta kvistar eller på annat sätt skada naturen var det en gåta hur denna skövling kunde vara tillåten. Där vaknade inte bara kärleken utan också lusten att skydda och bevara.
Jag kommer att tänka på hur min relation till naturen har formats av mina barndomsupplevelser vid läsning av Gunilla Halldéns Barndomens skogar. Halldén är professor emerita som varit verksam vid institutionen Tema Barn vid Linköpings universitet och har flera böcker om barndom och natur bakom sig. I Barndomens skogar gör hon utflykter i vår natursyns idéhistoria och skriver om hur vi sett på kopplingen mellan barn och natur genom tiderna. Hon tittar också på hur barnet och naturen skildrats i barnlitteraturen. Elsa Beskow, Astrid Lindgren och JM Barries böcker om Peter Pan analyseras särskilt. Halldén menar att romantikens syn på naturen som god och på barnet som stående närmare naturen än den vuxne fortfarande präglar våra värderingar.
Kanske är mina egna barndomsminnen filtrerade genom de romantiska kulturella föreställningar vi gör oss om naturens betydelse för barndomen men jag vill nog ändå hålla dem för högst verkliga och äkta. Jag känner igen mig i de intervjuer Halldén gjort med äldre människor om deras barndomsminnen. Naturen har en stor och viktig plats; i skogen fanns frihet, spänning och mystik och en stark närvarokänsla i tid och rum som de tycks ha lätt att återkalla i minnet.
Gunilla Halldén skriver att den romantiska natursynen håller på att slås ut och att det finns risk för en ”idyllfobi” som skyr berättelser om lyckliga barn och vacker natur. Men de flesta vuxna anser fortfarande att barn och natur hör ihop och att barnen bör leka ute och lära känna naturen. Barns fria lek i naturen har visserligen minskat de senaste decennierna men skogarna nära skolor, fritidshem och bostadsområden har i stället kommit att utnyttjas flitigt i mer organiserade aktiviteter som scout- och mulleverksamhet.
En bra hjälp för den som bedriver barnverksamhet eller bara vill umgås med de egna barnen i naturen, kan boken Smarta små upptäcker naturen bli. Det är en tjock bok full av såväl sagor, fakta, lektips, verser som vackra och roliga illustrationer om det som växer och lever. Jag lär mig massor om fladdermöss, ekorrar och humlor, får veta hur man gör chokladlöv och tillåts gunga mjukt i några av Barbro Lindgrens rytmiska dikter. Här finns både naturromantik, hårda fakta och sagor att läsa högt och lära och njuta av.
Samma kombination av fakta och saga finns i Kristina Digmans böcker om Flora. Den senaste heter Floras egen bok och i den rör sig den älvlika lilla varelsen Flora över ett år i naturen, trär sig syrén-halsband och visar hur man bygger en vassbåt. Boken är en skildring av vad årstidernas växlingar innebär och har många vackra bilder att titta på.
För idyllfobikerna kan nog Björn Bergenholtz böcker Känn igen 25 fiskar och Känn igen 25 blommor passa bättre. De fungerar som utmärkta handböcker att lustläsa eller att ta med på utflykt eller fisketur. För de allra minsta kanske Karin Bergqvists och Gitte Spees Så doftar blomman vara en bra bok att börja med. I korta texter och med enkla bilder får man följa ett frös väg till blomma och hur den sedan gör för att överleva, producera nya frön och sprida dem.
Som vuxen är jag själv mulle- och strövarledare med förhoppning att ge de barn som jag har i min grupp lust att vara i och ta vara på naturen. Jag vill att de ska känna nyfikenhet på och närhet till det som lever och växer bortom människans kontroll (javisst är det en romantiserad bild av naturen – skogsbruket gör i själva verket människans påverkan på naturen extremt påtaglig). Jag hoppas att de ska få göra spännande upptäckter men också lära sig om kretslopp, växter och djur. För som Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Herrarna i skogen: hur ska vi kunna förvänta oss att människor ser vikten av att bevara växter de inte vet existerar?
