Som en motstrategi i en värld som lever på ditt missnöje kan det vara en bra idé att försöka vara nöjd. ”En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi. Jag ska bli den människan”, skrev Nina Björk i sin berömda DN-krönika 2007. Sedan dess har jag längtat efter nöjdhet, som man längtar efter ett stort glas vatten en stekhet sommardag.
Vad skulle hända om man tog Björk på orden? Om jag avgick som konsument och bestämde mig för att omfamna allt jag har av nötta möbler och urtvättade kjolar, vem skulle jag då bli? Mindre benägen att tröstshoppa kitschiga plastgrejer på Ica Maxi? Bättre på att skilja vad jag själv vill ha och vara, från det som åläggs mig? En bättre vän och närstående, mindre påverkad av den marknadslogik som genomsyrar allt och riskerar att reducera alla relationer till en sorts beställar-leverantörs-relation där valutan kan vara känslor lika gärna som pengar? Inte omöjligt. När Nina Björk skrev krönika om ”skitdrömmarna” i konsumtionssamhället blev debatten hätsk och hennes nöjda människa verkade vara utopiskt långt borta. Så här sju år senare får jag för mig att tidsandan har skiftat något. Googla ”köpstopp” och du kommer att finna oräkneliga bloggar och artiklar som tipsar och rapporterar från livet bortom köpfesten.
En av dem som har velat dra i nödbromsen är bokdebuterande Gunilla Brodrej, musikkritiker på Expressen. I Shopstop – en dagbok från ett celibat berättar hon om året när hon valde att avstå från att handla: ett år utan hårfärg, klädinköp, Traderaauktioner och shoppingrundor. Med sin personliga utgångspunkt och med omslagsbilden, som signalerar den där sortens simple living där allt är naturligt vackert och grå-blå-tonat – vacker brygga, vackert hav – kan det se ut som om boken har en given plats bland må-bra-böckerna. Men nej. Det här är något helt annat – och mycket bättre – än en inspirationsbok för den som söker ännu ett livsstilsprojekt. Snarare en uppriktig, vardagsnära, bitvis väldigt rolig rapport från ett experiment som inte tappar kontakten med den politiska dimensionen av köpstoppet.
Att kritisera andras konsumtionsmönster är att röra sig på ett minfält där man hela tiden riskerar att säga mer om klass än om konsumtion. (Storshopping av sommarhus på Österlen lär till exempel aldrig föraktas så som ett massinköp av damskor på Ullared.) När Brodrej talar i egen sak blir det på ett annat sätt. Här handlar det inte om att tycka till om lättförkastlig lyxkonsumtion och livsförstörande shoppingmissbruk. Snarare berättas här om normaliserade köpbeteenden som vi sällan eller aldrig förhåller oss kritiska till. Hur fri är man när man vinner en auktion på Tradera varannan vecka? Hur är det ställt med trettonåringen vars ögon glänser så febrigt inför tanken på shoppingresan till New York? Vad är det man jagar när man jagar en klänning från Indiska i affär efter affär? De vanor Brodrej skriver om skulle aldrig göra någon till ett fall för Lyxfällan. Och ändå. I takt med att sömmarna brister i författarens blusar blir det alltmer uppenbart hur normaliseringen är ett uttryck, inte för ett privatpsykologiskt dilemma, utan för det problem som är samhällets. Med en konsumism som tränger ned i alla nivåer av mänskligt liv blir fastan en fyrfaldig utmaning – moralisk, politisk, existentiell, social – som både ger och kostar. Å ena sidan finns vinsterna. Återupptäckandet av staden som en plats för simhallar, museer och bibliotek. Tidsvinsten. Den gryende känslan av att återta kontrollen över livet och den moraliska vinsten i att aktivt ta avstånd från miljöförstöring. Å andra sidan finns svårigheten i att ställa sig utanför det, som är själva navet i så mycket av samtida liv: de jagskapande projekten, kraven på förnyelsen. Kort sagt, att bli Den Tråkiga med tandkräm på kinden, som inte längre kan förmå sig att berömma kollegans nya kappa. Brodrej vrider och vänder på alla aspekter av shopping och utmanar på ett sympatiskt vis hela tiden sina egna slutsatser i samtal med moralfilosofen, ekonomen, modejournalisten, neoliberalen, skomakaren, ärkebiskopen, och skräddaren
Hur goda är oddsen för att bli en nöjd människa i en värld som bygger på att känslan av brist hela tiden upprätthålls? I Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen skriver Zygmunt Bauman om omättlighetens logik i en värld som har bytt arbetsetik mot konsumtionsestetik: begäret begär begär. Är det ens möjligt att ställa sig utanför en sådan tillvaro där tvånget att konsumera är så internaliserat att det inte ses som ett tvång utan som en frihet? Gunilla Brodrejs bok erbjuder, tack och lov, inga entydiga svar och ingen vägbeskrivning till sinnesfrid. Vad som däremot dröjer sig kvar länge efter att jag slutat läsa är en stark lust att prata vidare om det som är bokens hjärtefrågor: Vad är ett värdigt liv? Vilka drömmar och vilken hunger tar vid när jag har slutat att hungra efter plastprylar från Ica Maxi?
