Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gunilla Bergström | Skratta lagom! sa pappa Åberg.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gunilla Bergström | Skratta lagom! sa pappa Åberg

Pappa Åberg lurar storkusinerna i nya Alfons Åberg-boken. Obehaglig läsning, anser Stina Nylén som är tveksam till tricks och manipulation.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bilderbok | ung

Bilderbok | ung

Gunilla Bergström

Skratta lagom! sa pappa Åberg

Rabén & Sjögren

Senaste Alfonsboken handlar om rättviseskipande. Om straff, helt enkelt. Betalt för gammal ost. Redan titeln slår an tonen: Skratta lagom! sa pappa Åberg. Man förstår att pappan här kommer att vara den som skrattar sist, den som går segrande ur striden. Här reser sig nämligen den vanligen lugne fadern från sin söndagsvila och intervenerar i ett förfärligt uppträde mellan Alfons och Milla å ena sidan och storkusinerna Bing och Benny å den andra. Och det är väl bra att han gör det? Nja.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Allt har sin upprinnelse i Alfons och Millas enorma satsning på ett medeltida stjärnornas krig. De har arbetat hårt i flera timmar för att kusinerna ska vilja leka. Bergströms stil med foto och teckning i collageform gör scenen levande och inspirerande – fast inte för kusinerna, som vuxit ifrån sådana lekar och istället ägnar sig åt medhavd teknik, som ny mobiltelefon och en radiostyrd jättejeep. Med klassisk härskarteknik styr Benny skrattande maskinen rakt in i det omsorgsfullt uppbyggda fantasilandskapet, som blir totalt demolerat. Vild jakt löper som ett rasande orangefärgat streck över sidorna – frustrationen och förödmjukelsen är skildrad med exakta medel.

Pappa hör allt. Han vet vem som började. Men han anser att det bästa straffet är att låta kusinerna bli lurade. Så han tar med sig de mindre barnen till ett annat rum, väntar tills kusinerna tjuvlyssnar och låtsas sedan slå Alfons och Milla, som får bidra genom höga plågade skrik.

Det blir väldigt obehaglig läsning, då Bing och Benny inte alls verkar plågas utan tvärtom fnissar utanför dörren. De blir nästan avhumaniserade i sin sensationslystnad. Själva poängen, att de efter att bluffen avslöjats börjar se upp till pappa Åberg som en riktigt listig typ lämnar en dålig eftersmak. Vad är det de har lärt sig egentligen? Svårt att säga. Gunilla Bergström dedicerar boken till sin pappa, som ”tog till den här sortens list” på 50-talet. Och det kan ju kanske ha varit att föredra på den tiden när det var vardag att barn fick stryk. Idag är jag mycket tveksam. Storkusinerna är också barn. Och borde behandlas därefter, inte med manipulation och fula tricks.