Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ville inte försonas. Svartsynen, avunden och hämndbegären håller Hervé Guibert på fötter, då han som hiv-positiv i det sena åttiotalets Paris skriver Till vännen som inte ville rädda mitt liv. Boken gavs ut i Frankrike 1990.

Guiberts död hade inga skygglappar

Med hela sin varelse och sitt eleganta språk sätter han sig i spjärn mot sin egen utplåning, skriver Malin Lindroth, som läst Till vännen som inte ville rädda mitt liv.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Hervé Guibert
Till vännen som inte ville rädda mitt liv
Översättning: Anders Bodegård
Atlas

Många har vittnat om samma sak: att lära sig att dö är att lära sig leva. I Den utmätta tiden skrev Peter Noll, efter att ha avböjt behandling för sin cancer, om hur vetskapen om en utmätt tid gjorde livet bättre. Mindre av försoning, men en lika stark kärlek till livet, fick orden att lysa hos Kristian Gidlund vars första och sista böcker talade så starkt till så många, och ibland hos Anders Paulrud, som kom att skriva sitt avsked till livet Fjärilen i min hjärna på Ersta hospice. Jämte dessa böcker framstår Till vännen som inte ville rädda mitt liv av franske Hervé Guibert som en udda fågel i genren sista ord. 

Boken, som gavs ut i Frankrike 1990, och nu återutges i Anders Bodegårds viga översättning, är nog den mest skoningslösa rapport om döende jag läst. Som hiv-positiv i det sena åttiotalets Paris förklarar Guibert att en mänsklig blick inte längre är viktig att bevara. Istället vill han odla ”en överdrivet mänsklig blick”, som liknar blickarna från koncentrationslägrens fångar. Resultatet blir hundra numrerade avsnitt där den dödsdömde Guibert stoiskt skriver fram ett rungande trots ur desperationen, skriver sig djupt ned i skiten och rakt igenom tröttheten, till en punkt där han i romanens mest storslagna stunder finner om än inte livskraft så i alla fall en rå sorts ömhet gentemot livet och den bästa vännen. 

Tiden är ständigt närvarande, i varenda febrig rad. Vi hamnar mitt i aidsskräcken och den ohyggliga massdöd bland homosexuella som nu, i bromsmedicinernas tid, redan är på väg att sjunka undan i det kollektiva minnet. Författaren, fotografen och filmaren Guibert rör sig i intellektuella kretsar; från lyxkrogar och Romresor till en ödslig avdelning på ett utrymt sjukhus, vidare till skrivplatsen och den grymt avslöjande spegeln, där han ser döden bit för bit ta över ansiktet, allt medan det smittade blodet – detta ”avklädda och utsatta blod” – rusar i kroppen. Att försonas och göra bokslut är inte Guiberts stil. Snarare är det svartsynen, avunden och hämndbegären som håller honom på fötter. Han är beskt imponerad av författaren Thomas Bernhard – ”han är onekligen en mycket bättre författare än jag” – och vill överträffa honom i skrivande och monstruositet. Men den djupaste, mest frätande aversionen känner han gentemot Bill, aidsforskaren som knutit honom till sig med ett hopp som inte finns – ett botande vaccin – och sedan svikit.   

Romanens titel kan få en att tro att förtalet av Bill är huvudsaken. Men den viktigaste relationen i boken är den till den högt älskade Muzil: filosofen Michel Foucault.
När romanen först gavs ut i Frankrike väcktes den protester; porträttet av filosofen, döende i aids, ansågs skandalöst i sin närgångenhet. Med vilken rätt talade Guibert så öppet om den sjukdom som vännen gjorde allt för att dölja? Och varför skulle han offentligt rota i Foucaults låsta skåp där piskor, handklovar, läderhuvor och betsel skar sig mer än lovligt med den nymoralism som följde i aidsvirusets spår. Decennier senare ljuder Guiberts empati för Foucault så mycket starkare än det vårdslösa hanterande av vännens privatliv. Den finns där när han när han står på balkongen och ser den berömda grannen köra iväg till barer och bdsm- klubbar ”som en närsynt hysterika med näsan tryckt mot vindrutan”. Och den finns där vid filosofens dödsbädd, där på sjukhuset, när författarens ömhet blandar sig med skammen över hans hyenaprojekt, som manar honom att fylla dagboken med förnedrande detaljer. Det är rörande och intensivt och gör det omöjligt för berättaren att fullt ut leva upp till sitt råa ideal. Ja, i slutänden blir det detta djupa kännande för vännen som gör svärtan i boken mer blåskimrande än nattsvart.   

Till vännen som inte ville rädda mitt liv är berättelsen om en tid som svenska läsare kanske känner bäst genom Jonas Gardell. Man kan läsa den som en skildring av en sjukdom, en aidsskildring som förlaget kallar den, men framför allt är det en roman, som spelar på existentiella strängar. Ja, att lära sig dö är kanhända att lära sig leva. Inte för att ett intensivt umgänge med döden med nödvändighet gör oss så mycket mer klarsynta. Det tror inte jag. Mer för att det tvingar oss att med de medel som står till buds, härda ut tanken på den ensamhet som har varit där hela tiden.   

För Peter Noll, som ofta refereras till som en mästare på området, var det en fråga om att låta döden och livet smälta samman, han ville medvetet foga in upplevelsen av död i den korta tid han hade kvar. Hervé Guibert gjorde motsatsen. Med hela sin varelse och sitt eleganta språk satte han sig i spjärn mot sin egen utplåning. Det blev en mästaruppvisning i trots som kom att pågå i flera år, fram till 1991 när han svårt märkt av sjukdomen tog sitt eget liv.