Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Gudrun Nyberg: Doktor Carlander i praktiken

I sin bok Doktor Carlander i praktiken berättar Gudrun Nyberg om göteborgsk sjukvård för tvåhundra år sedan. Christofer Carlander var en läkare som skrek åt omgivningen, men lyssnade på sina patienter.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Under tjugo år kring sekelskiftet 1800 var Christofer Carlander stadsläkare i Göteborg. Född i Yllestad, Vartofta härad, fick han sin utbildning i Skara och Uppsala, tjänstgjorde en tid i Stockholm som fattigläkare och for på ett år till den svenska kolonin St Barthélemy innan han hamnade i Göteborg trettiofyra år gammal. Han anses ha varit en av landets främsta läkare, var väl förtrogen med internationell litteratur och korresponderade med många svenska kolleger.

Carlanders specialitet var förlossningsvård, men han hade de breda kunskaper som en allmänpraktiserande läkare behöver. Han hade också ett alldeles särskilt ordningssinne, som bland annat yttrade sig i att han förde utförlig journal - något som inte var vanligt vid den tiden. Dessa journaler, mer än två tusen tättskrivna sidor, har varit kända sedan länge och betraktats som en guldgruva; ändå fick de ligga i nästan två sekler innan Gudrun Nyberg, själv läkare, tog sig an det stora arbetet med att dechiffrera och systematisera dem.
Det tycks som om Nyberg först blev häpen över hur mycket om livet i det gamla Göteborg som kunde utläsas ur journalerna. Den första volymen om Carlanders verksamhet, Doktor Carlanders Göteborg (2007), handlade nämligen om människorna och samhället, indelad i kapitel som "Bostäder", "Handel och handelsmän", "Tvätt och hygien" och "Alkohol". Det var en levande bild av det förgångna, hela tiden byggd på förstahandsintryck.

Den nya volymen, Doktor Carlander i praktiken, är ordnad efter sjukdomarna. Gudrun Nyberg berättar pedagogiskt om hur Carlander undersökte sina patienter och vad han hade att erbjuda dem. År 1800 fanns humoralpatologin (läran om balansen mellan kroppsvätskorna) ännu kvar och man lät mycket åder och satte igel. Bakterier var okända, virus likaså - men handfallen stod läkarvetenskapen ändå inte. Nyberg skriver på ett ställe: "spolning av underlivet med bakteriedödande lösningar". Alltså, man visste inte att lösningarna dödade bakterier, men man visste att de fungerade. Och när det gällde smitta godtogs inte vad som helst. Med skepsis antecknade Carlander att en överstelöjtnant ansåg sig smittad med löss från andevärlden, och att en mamsell fått syfilis från en lånad underkjol.
Men han antecknade det i alla fall, och däri finns hela nyckeln till journalernas användbarhet. Carlander var en läkare som lyssnade på patienterna och använde deras egna ord när han skrev. Varje journal är en dialog mellan patient (i sjukdomsbeskrivningen) och läkare (i diagnos och behandling).

Ibland kan man undra om den språkliga mångfalden är större än den medicinska. En hosta kan till exempel vara dräglig eller skälig, och det får man uthärda; värre är det om hostan är ledsam eller förarglig; för att inte nämna elak, stygg, svår och gemen; men riktigt illa förstås om den är skamlös eller - som hos herr Lemmike - infam. Samtidigt är det svårt att tänka sig en hosta utan någon som hostar, och med det här rika bruket av adjektiv karakteriseras även patientens relation till sjukdomen.
Att ta pulsen är en viktig del av undersökningen. Som pulsuttolkare framstår Carlander som oöverträffad i alla tider, och Nyberg räknar till femtio olika adjektiv som används, ibland i kombination: "hastig och stor, ej full eller hård", heter det om kommissarie Lundborg.

När det gäller behandlingen har Carlander ingående kunskaper om en stor mängd örter, och hans kurer tycks ofta fungera. Ibland har folk varit hos "käringar" eller kvacksalvare som Sven Sluger, och då är han inte alltid glad. Om de har fått något som kan hjälpa har han dock inget att erinra, utan antecknar "må fortfara". Även om de har fått helt vansinniga råd får de följa dem om de inte är direkt skadliga: "må hänga på sig bränd Groda!" eller "må steka svart ull i smör!"
Utropstecknet är Carlanders sätt att avreagera sig. "Redan i köket!" kan han skriva om en piga, och då menar han att det är alldeles för tidigt. Det svåra är inte alltid att föreskriva rätt behandling, utan att få folk att följa den. En del blir liggande till sängs, liksom lamslagna av sjukdomen. "Ut!" ryter Carlander då, eller "Gör något!" Andra löper ute och skäktar när de borde ligga under täcket. "As!" kan han utbrista när någon inte följer hans order, särskilt om barn vanvårdas. Då kan det rent av bli "Storas!"
Och det är inte alltid sjukdomen har sitt säte i kroppen. Man kan få feber av förargelse, bli galen av dum religion eller rent av - som en skolpojke - bli förvirrad av latin. Vad göra med boktryckare Norbergs hustru som "ligger af ledsnad"? Carlander förmanar henne: "ledsna ej".

Carlander arbetar i stort sett varje dag under tjugo år; rekordet tycks vara en dag 1798 då han har 72 patienter. Vissa blir "braf" eller "braf nog" eller "raska", medan andra blir "slika och lika" eller dör. Carlander själv orkar till sist inte längre, utan flyttar till Stockholm, väljs in i Vetenskapsakademien och blir sekreterare i Svenska läkarsällskapet. Men det är en annan historia.