När Daniel Blake, en medelålders brittisk snickare, får en hjärtattack förbjuder doktorn honom att jobba. Han behöver vila, för att bli återställd. Försäkringskassan låter sig dock inte blidkas av förmildrande omständigheter, utan skickar i stället Blake direkt till arbetsförmedlingen. I maj hyllades Ken Loach på filmfestivalen i Cannes, och fick en guldpalm för Jag, Daniel Blake. Där riktar han och manusförfattaren Paul Laverty än en gång strålkastarljuset mot de som av olika skäl inte kan, orkar eller mäktar med att prestera i högt tempo i arbetslivet dag ut och dag in.
Skickligså det svider
Filmen utvecklas till en skoningslös uppgörelse med vår tids nyliberalism och individualism, där sociala orättvisor frodas medan förvånansvärt få höjer på ögonbrynen.
Redan i det rörande dramat Kes - Falken i slutet av 1960-talet slog Ken Loach an tonen för vad som skulle komma att bli hans kännetecken som filmskapare: jordnära, hjärtskärande, många gånger brutala berättelser om brittisk arbetarklass, ibland också närmast absurt roliga (som komedin Looking for Eric 2009)
Tillsammans med Mike Leigh och Andrea Arnold (även hon festivalaktuell) är han den socialrealistiska brittiska filmens främste företrädare, och berättar ofta så skickligt så att det svider.
I kväll är han på plats när Jag, Daniel Blake öppnar Stockholm filmfestival, och intervjuas på scen. Dessutom visas under galakvällen också Louise Osmonds dokumentär om Loach som människa och filmskapare.
Coppolas Sverigedebut
Tre enastående regissörer – symptomatiskt nog alla män – står i centrum när Stockholm filmfestival rullar igång med mingel på röda mattan i Skandia-biografen på Drottninggatan.
Francis Ford Coppola, den flerfaldigt Oscarsbelönade Gudfadern-regissören, gör sitt livs första Sverige-besök, för att möta publiken och ta emot pris för sin filmiska gärning. Egensinnige François Ozon med filmer som Swimmingpool, musikal-deckarkomedin 8 kvinnor och Bakom stängda dörrar i bagaget, tar emot Stockholm visionary award för sin visuella stil. Och så brittiske Ken Loach.
200 filmer
Årets festival, som pågår till den 20 november, visar totalt runt 200 filmer från 70 länder – och lyfter i vanlig ordning fram debutanter. Efter teman som Hopp, Frihet, Makt och i fjol Migration fokuserar festivalen i år på Identitet, och vill diskutera "vem som får lov och utrymme att berätta om vad, för vilka". I sektionen Spotlight visas tio filmer som på olika sätt belyser representation och identitet. Bland dem indiska Lipstick under my burkha, Saudiarabiska Barakah meets Brakah – landets första romantiska komedi om förbjuden kärlek – samt den hyllade dokumentären Author: The JT LeRoy Story om författaren Laura Albert och hennes fejkade författar-persona: Jeremiah Terminator LeRoy. En berättelse vars metanivåer snarast påminner om Siri Hustvedts senaste roman Den lysande världen, och som kunde fått en manusförfattaren med dragning åt komplicerade intriger som Charlie Kaufman grön av avund.
