När man har blivit så gammal att man är rädd för att ramla omkull när man går ut, när man har överlevt dem man älskar, när man har blivit så gammal att man tvingas erkänna att man liknar en sprucken sko när man ser sig i spegeln, då är det dags att säga God natt, fröken Ann. Det är i alla fall vad den snart åttioårige John Andersson tycker i Stig Claessons nya bok. En bok som mest av allt påminner om en oredigerad monolog med utvikningar, vilda associationer, minnen och glömskor.
Stig Claesson avhandlar de flesta av åldrandets vidriga tillkortakommanden. För ingen skall tro att det är någon mild vithårig åldring som talar, mätt på livet och nöjt tillbakalutad. I stället påminner det snarare om ett slags För Herr Bachmanns broschyr där en otillfredsställd röst maler på, arg och plågad av nuet och det förflutna. John Andersson tycker sig se hur fel det har blivit i samhället och är rent ut sagt skiträdd för att sållas bort och placeras i tystnaden vid kaffebordet på något äldreboende. För denne gamling längtar fortfarande efter att träffa någon och återkommer gång på gång till minnet av den vackra flickan i Paris som han inte vågade följa med.
Texten har en lös yttre form som bara hjälpligt håller samman de spretande tankebanorna och strövande iakttagelserna: huvudpersonen möter en ung man, Bengt Persson, de slår följe ett slag, försöker ragga upp några kvinnor på Pelikan och sitter sedan och dricker öl hemma hos den gamle, allt medan monologen kring sorgen, åldrandet och tidens flykt fortgår. Illustrationerna av spretiga, stickiga, och darriga människor som verkar hjälplösa, utklippta in i tomheten förstärker det förtvivlade och ensamma. För det är så ytterst lite av John Anderssons tankar som vilar i det förflutnas sötma, i sommardagarna som barn eller yngling. Sympatiskt nog visar det sig att den kvinna han verkligen älskade och hade en lycklig, erotisk relation med, var den som han också delade sin ålderdom med. Utan henne finns det bara ensamhet kvar.
På bokens eftersättsblad är författarens tidigare produktion uppradad och det rör sig om så många böcker att man tycker att det måste tangera någon form av rekord. Ofta handlar det om tre, fyra titlar om året. Det är mycket ovanligt. Men har man skrivit så mycket så har man utan tvekan rätten att släppa formen och låta texten ströva fritt, komma och försvinna som den själv vill. Stig Claesson tillåter sig det och det är hans privilegium.
