Grennvall skildrar sårig papparelation

"Hon sliter sig blå för att få träffa honom för en kort stund. Istället blir hon osynliggjord och förlöjligad inför hans vänner."

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag håller tiden, konstaterar berättarjaget i Åsa Grennvalls serieroman med samma titel.I linje med hennes förra verk Deras ryggar luktade så gott (Syster förlag 2014) pryds omslaget även denna gång av ett broderi signerat upphovspersonen själv.

Då illustrerade konstverket hur berättarjaget som barn ligger nerkrupen mittemellan sina föräldrar i sängen, båda med ryggarna vända mot dottern. Trots att de vuxna markerar ett tydligt avstånd återvänder hon gång på gång till sängen. Där ligger hon stilla och andas ljudlöst. Den enda närhet hon lyckas få av föräldrarna, helt oförmögna att ge vad deras barn behöver av trygghet, omtanke och värme.

ANNONS

En smärtsam uppgörelse med framför allt en mor, som aldrig hade tillräckligt med känslomässigt kapital för att ge omsorg åt sitt barn. En sårig relation som inte tog slut förrän berättarjaget efter år av smärta, terapi och plågsamma insikter valde att bryta med mamman. Som förblev likgiltig.

Omslagsbilden till Åsa Grennvalls nya serieroman visar konturerna av ett par händer, där den ena handflatan är kupad kring röda små garnnystan. En symbol för huvudpersonens ordningsamma drag, hon kommer alltid i tid och hatar det kaos som resor för med sig.

Men omslaget gestaltar också den skörhet med vilken berättarjaget ständigt håller tiden och hur hon förhåller sig till den, genom det som har varit och det som skall komma. Om hur minnen från förr är lika närvarande i nuet trots att hon nu har funnit ro.

I Jag håller tiden är det fadern som står i centrum för analysen och uppgörelsen. Den av föräldrarna som hon hade hoppats på. För sina barns skull om inte annat.

Även i denna roman gör det ont att ta del av Åsa Grennvalls svartvita teckningar som med systematisk finkänslighet blottlägger en far- och dotterrelation som sakta slits sönder för att slutligen rämna. Pappan serverar ständiga bortförklaringar för att slippa träffa sin dotter och han ignorerar henne totalt när hon sliter sig blå för att få träffa honom för en kort stund när han är i Stockholm på besök. Istället blir hon osynliggjord och förlöjligad inför hans vänner.

ANNONS

Obegripligt i all sin trovärdighet.

Åsa Grennvalls uppriktighet gör ont. Det har den som har följt hennes skapande genom åren fått känna av, inte minst i den ensamhet och psykiska ohälsa som hon skildrar i den svartsynta Cynisk romantiker (Galago 2006). Ändå finns det en lätthet i hennes gestaltning som avlastar läsaren från allt för tung börda. Främst tack vare förmågan att osentimentalt och med skarp blick skildra de allra mörkaste delarna av ett människoliv.

Åsa Grennvall har den distans som krävs innan hon delar med sig till andra och hon lyckas se på berättelsen utifrån på ett sätt som renodlar och ger skärpa. Därur mejslar hon fram smärtpunkterna. Likt öar stiger de upp ur erfarenheternas flodbank.

Genom nogsamt hantverk och en broderad finkänslighet blir berättelsen om såväl kärlek som den dysfunktionella familjen allmängiltigt i händerna på Åsa Grennvall. Därmed även djupt berörande.

ANNONS