Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Gothenburg english speaking theatre | Fly me to the moon

Tomas Forser mår väldigt gott av GEST:s Fly me to the moon.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Gothenburg english speaking theatre | Fly me to the moon

Av: Marie Jones

Regi: Gary Whitaker

I rollerna: Antoinette Morelli och Emma Deegan

Spelas t o m 6/12

Två skådespelare, en scen och en publik. Mer behövs inte. Lägg till litet funktionell scenografi, ett uttryck och ett påstående och vi är på teatertraditionens breda väg.

Göteborgs engelska teater, GEST, inviger nu sin fasta scen på Chapmans torg med en uppsättning obekymrat långt från avantgardets källarteater även om det är ett slags fattigteater vi möter. Men en som tvärtom är rik på text som bågnar av lokal språklig energi i ett samhälleligt nu och där humorn är lika överdådig som svart. Det är oavbruten spelfight på scenen. Vi känner sorten. Brittisk, kan vi tänka, i dess tillit till det goda styckets dynamik och spelarnas lust att utnyttja och uttrycka den.

Öppningspjäsen heter med en Sinatrablinkning Fly me to the moon och är skriven av Marie Jones, prisbelönt dramatiker från Belfast. Jag har inte tidigare sett något av hennes stycken men hade stort nöje av denna brutalkomedi där två hemvårdare rullar in sin gamling på toaletten och får en stund över för att prata töntiga karlar, taskiga äktenskap och dålig ekonomi i ett samhälle där vården går på kryckor. Under tiden trillar gubben av wc-stolen och Loretta och Francis får en död 84-åring att ta hand om i stället för en rullstolsburen. En som kräver stor terminalplanering och moralisk rymlighet hos de två när de upptäcker att hans V5:a gått hem och det dessutom på pensionsutbetalningsdagen. Det betyder stora pengar för dem som inga har och inga åt den som är ensamstående och dessutom död.

I detta pjäsbygge spelar Emma Deegan och Antoinette Morelli svettig ödesfars i husregissören Gary Whitakers regi. Den existentiella utsattheten är som framgår inte precis av det mest subtila slaget. Men stycket visar sig snabbt vara spelbart på dödsföraktande vis. Attacken i spelet är av den där utvändiga och oblyga sorten som man får gå på revyer för att hitta och som man, handen på hjärtat, mår väldigt gott av att se.

GEST är välkommen och blir en viktig referenspunkt bland stadens scener.