Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Gilla på egen risk

Hur påverkas vi av sociala medier? Och vari ligger deras attraktionskraft? Författaren och kulturjournalisten Mattias Hagberg konstaterar att vi är långt från de skimrande drömmarna om ett nytt civilsamhälle som diskuterades för några år sedan.

Jag vaknar tidigt. På nattygsbordet ligger telefonen. Först tänker jag att jag skall låta den vara, att jag skall vända mig om och sova vidare. Men jag ändrar mig snabbt. Jag tar upp den, slår på den och loggar in på Facebook. Jag vet inte riktigt varför. Känner bara ett oklart sug, en obestämbar oro. Någon minut bläddrar jag runt bland statusuppdateringar, kommentarer och meddelanden. Sen över till Twitter. Snabbt går jag igenom de senaste inläggen. Jag lägger ner telefonen. Blundar. Känner tröttheten komma tillbaka.

Jag vet inte hur mycket tid jag lägger på Facebook och Twitter. Det är svårt att avgöra. Så fort det uppstår en liten paus slår jag på telefonen och loggar in; när jag lagar mat, när jag är på toa, när jag väntar på bussen. För några månader sedan beskrev krönikören och journalisten Emanuel Karlsten hur en del av hans vänner börjat använda ett nytt ord: blindskita. De låtsades helt enkelt att de gick på toaletten, men satt egentligen bara på locket med sin telefon och uppdaterade sig.

Jag är inte där än. Men det är väl bara en tidsfråga. Sociala medier slukar alltmer av min tid och min uppmärksamhet.

Vad söker jag?

Bekräftelse? Säkerligen.

En positiv känsla av att höra till? Absolut.

Är jag beroende? Förmodligen.

Men jag är i alla fall inte ensam. Hundratusentals svenskar beter sig precis likadant. Det finns faktiskt siffror på det där. För ett år sedan presenterade Göteborgs universitet den hittills största studien av svenska facebookanvändare, och den talade sitt tydliga språk. Sociala medier är beroendeframkallande. Enligt undersökningen använder hälften av alla svenskar Facebook. Drygt tre miljoner loggar in varje dag. En dryg miljon mår dåligt om de inte får uppdatera sig regelbundet. I en kommentar till resultaten slog Leif Denti, psykolog vid Göteborgs universitet, fast: ”Facebook skapar ett omedvetet vanebeteende. Majoriteten av de vi frågade loggar in varje gång de startar sin webbläsare. I förlängningen kan detta beteende utvecklas till ett beroende.”

Det är en slutsats som har bekräftats av andra internationella studier. Det finns till och med forskare som menar att sociala medier som Facebook och Twitter är mer beroendeframkallande än alkohol, tobak och spel. För den som är fast går det helt enkelt inte att låta bli. Orsaken är enkel. Sociala medier ger en snabb och positiv kick. De triggar våra belöningssystem. Vi känner oss sedda, delaktiga och intressanta. Vi är, med andra ord, fångar. Beroende. Vi är Facebook-knarkare, Twitter-pundare och Instagram-holister.

För några år sedan, då när sociala medier bara var i sin linda, fanns det stora förväntningar. Det var många som sa att nätet i allmänhet och social medier i synnerhet skulle skapa en ny offentlighet, en ny öppenhet, en ny frihet. Ord som kommunikation, samarbete och demokratisering snurrade runt i den offentliga debatten.

Henry Jenkins, amerikansk professor i media- och kommunikation och författare till den uppmärksammade boken Convergens culture (2006), talade om en ny offentlig kultur uppbyggd runt brett folkligt deltagande. Chris Andersson, chefredaktör för tidskriften Wired och författare till flera internationella bästsäljare som The long tail (2009), beskrev hur nätet bar på en potential att demokratisera allt från produktion till konsumtion. Och Clay Shirky, amerikansk journalist med fokus på nätet, beskrev i sin mycket uppmärksammade bok Here comes everybody (2008) hur sociala medier skulle revolutionera vår förmåga att dela, samarbeta och genomföra kollektiva projekt och aktioner.

Nätet skulle med andra ord göra oss lite friare. Makten i samhället skulle smetas ut. Hierarkier rivas ner. Yttrandefriheten blomstra.

Det var en vacker bild. Jag läste Clay Shirkys bok en förmiddag på tåget till Stockholm när den var alldeles ny, och när jag klev av på centralen var det med en föreställning om att något stort höll på att hända. Tekniken skulle förändra allt.

Men det var då, innan konturerna riktigt hade klarnat. När allt fortfarande var nytt och vackert. I dag är bilden en annan. I den offentliga debatten har ord som näthatare och twitterpöbel blivit populära, och diskussioner handlar inte längre om demokratisering, öppenhet och kommunikation, utan snarare om hur sociala medier bidrar till att vulgarisera och polarisera det offentliga samtalet. Och bland medieforskare har ett kritiskt anslag smugit sig in. Vad är det då som har hänt? Varför blev det inte så där vackert och revolutionerande som många trodde?

Jag tror att mitt och många andras beroende av sociala medier kan vara en nyckel, ett sätt att förstå. För vad är sociala medier, egentligen? Hur fungerar de? Vad gör de med oss?

I den färska antologin Producing the internet – critical perspektiv of social media levererar en lång rad forskare en tankeväckande bild av detta nya fält för samvaro. Sociala medier, som Facebook, är inte en plattform för förutsättningslös kommunikation, skriver till exempel den brittiske medieprofessorn Christian Fuchs, utan en hårt styrd affärsmodell. Precis som traditionell media lever på att sälja sina läsares, lyssnares och tittares uppmärksamhet till sina annonsörer, lever de flesta sociala medier på att sälja sina användares närvaro till sina annonsörer. Och ju fler aktiva användare desto bättre. Traditionella medier har lockat sina läsare, lyssnare och tittare genom att erbjuda nyheter, information och underhållning. De har på så sätt fyllt ett dubbelt behov: konsumenternas sug efter journalistik och kultur och annonsörernas önskan att komma i kontakt med kunder.

Sociala medier erbjuder inget innehåll. Det är vi själva som är innehållet. Därför gäller det att hela tiden upprätthålla vårt intresse, vår närvaro. Helst skall vi logga in flera gånger varje dag, helst skall vi uppdatera, gilla och sprida bilder, texter och tankar mest hela tiden, annars riskerar affärsmodellen att kollapsa. Därför, påpekar Christian Fuchs, är sociala medier konstruerade för att upprätthålla vårt intresse. De kopplar upp sig mot våra mest basala känslor och behov, de levererar en plattform som gör att vi känner oss uppskattade, populära och intressanta. De är medvetet konstruerade för att vi skall få en positiv kick. Två exempel får illustrera. För det första: Ytliga kontakter presenteras som vänner. Vem vill inte ha många vänner? För det andra: Kommunikationen är kraftigt kringskuren för att skapa positiva spiraler av ryggdunk och värme, inte nya möten med människor som har andra åsikter eller erfarenheter än våra egna. I den ekokammaren kan lika gärna hat som kärlek frodas.

Flera av samtidens mest intressanta samhällskritiker har påpekat att den moderna ekonomin löser upp gränserna mellan arbete och fritid, mellan offentligt och privat och mellan produktion och konsumtion. Frågan är om inte Facebook är ett av de bästa exemplen på denna märkliga form av modern exploatering. Facebook suger, onekligen, ett mervärde ur din och min vardag. Vi är såväl producenter som konsumenter, och allt vi gör registreras och organiseras så att annonsörerna kan skräddarsy sin reklam. Därmed är vi långt från de skimrande drömmarna om ett nytt civilsamhälle som diskuterades för bara några år sedan.

När jag ligger där i sängen på morgonen utför jag alltså ett märkligt arbete. Mitt beroende, mitt behov av bekräftelse, är produktiv. Men inte för mig, bara för dem som äger Facebook. Glöm inte det nästa gång du loggar in. Och glöm inte att dela denna artikel i alla dina sociala nätverk.

ÄMNET

Sociala medier upptar allt större del av vår tid. Men är sociala medier en plattform för förutsättningslös kommunikation eller en hårt styrd affärsmodell? Mattias Hagberg konstaterar att behovet av bekräftelse är produktivt.

SKRIBENTEN

Mattias Hagberg är författare och journalist. Medverkar regelbundet på GP:s kultursidor. Är aktiv på Facebook och Twitter.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.