Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Gertrud Hellbrand | Veterinären

Gertrud Hellbrands tredje bok är ett steg mot ett mer episkt berättande. I ett mer omfångsrikt format kommer Hellbrands psykologiska skärpa ännu bättre till sin rätt, skriver Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Gertrud Hellbrand

Veterinären

Albert Bonniers förlag

Det är sällan en öppningsscen suger tag i mig så direkt som den i Gertrud Hellbrands nya roman Veterinären. En häst ska begravas på Rönninge hästgård och ägarna slår på stort. Vad är nu detta för familj som håller hästbegravning med buffé, mousserande vin och finkläder? Den lätt skruvade scenen slänger upp dörren på vid gavel mot en familjeberättelse som famnar om fem decennier och tre generationer, allt med klappret från flickor på hästar tätt intill.

I historiens centrum finns Kristin, radiojournalist, på besök i föräldrahemmet. Tanken är att hon ska göra reportage om trakten men Småsjölandets dragning är starkare än uppdraget och i takt med att släktens historia vecklar ut sig blir hon allt mer snärjd av trakten. I nuet finns Carro, den försvunna ryttardrottningen. Men den stora spänningen finns i släktens förflutna; i myllret av kärlekar, dödar, katastrofer och kollisioner mellan längtan och brist.

Gertrud Hellbrand debuterade med Vinthunden 2004, en starkt koncentrerad roman om sadomasochism och maktstrukturer. Den nya boken – hennes tredje – där flödande text breder ut sig på nästan femhundra sidor är ett steg i en ny riktning, mot ett mer episkt berättande. Samtidigt finns en ton och ett sätt att närma sig människor som förblir det samma.

Hellbrand är suverän på att skildra dem som lever på randen till förstelning, en hårsmån från livslögnen, resignationen eller den totala självutplåningen, och hon gör det på ett sätt, som oavbrutet utmanar allt man möjligen trott sig veta om gränsen mellan skör och stark.

I de två första romanerna fanns ett drag av laboratorium där psykologiska mekanismer blottlades och undersöktes. I ett mer omfångsrikt format kommer Hellbrands psykologiska skärpa ännu bättre till sin rätt. Aldrig har hennes gestalter varit så levande som här.