Gerhard Richter är firad som måleriets fanbärare i efterkrigstidens Europa. Bara i London har det under de fem senaste åren visats tre stora utställningar med honom. På Serpentine Gallery och National Portrait Gallery fokuserades enskilda teman i hans måleri. Nu satsar Tate Modern på en stor retrospektiv som sammanfaller med konstnärens 80-årsdag.
Richter är känd för sina många, dramatiskt olika stilar. Svartvit politisk fotorealism, abstrakta färgskrik eller stumma monokromer får sällskap av disiga landskap, överjordiska familjemedlemmar och kitschflörtande vanitasstilleben. Gerhard Richter kan se tillbaka på decennier av vild produktivitet och på ett obrutet prövande av måleriets mening. Panorama utgör en vidsträckt vy över Richters personliga landskap där kronologin undermineras av plötsliga skred och återkomster.
I sitt konstnärskap har Richter vid återkommande perioder berört nationella trauman utan att ta parti, han bara målar och tvingar betraktaren till ett återseende. Han föddes i Dresden i början av 30-talet och tillvaron präglades tidigt av samhälleliga omvälvningar, död och undanträngda minnen. På 60-talet målar han sin farbror som stupade i kriget, en svartvit målning efter ett foto, Uncle Rudi i nazistuniform. Bredvid hänger målningen av moster Marianne som dödades i tredje rikets rashygieniska program. Ett tidningsfoto förvandlas från ett ögonblick till en evighet i oljemåleriet. Motivet är noggrant avbildat och sedan suddat med horisontella streck av torr pensel. Fartstreck av tidens rasande, indifferenta gång som förvandlar allt levande till hägringar eller spöken.
På samma sätt förhåller det sig med den effektiva och dovt lockande Baader-Meinhof-serien. Dokumentär och grekiskt drama möts i porträtten av Gudrun Ensslin efter rättegången, Ulrike Meinhofs huvud med strypmärken och Andreas Baaders död på fängelsecellens golv. Richter menade då, på 80-talet, att han som östtysk flykting inte kunde känna sympati för RAF:s metoder, men att han ville ge uttryck åt de tragiska händelserna. De senare verken med politiska förtecken är inte lika skarpa. Målningen September återger det klassiska flygplanet vid skyskrapan. War Cut bildar ett märkligt, om än vackert collage av nyhetstexter om Irak-kriget och små utsnitt av Richters abstrakta målningar.
Just det abstrakta och expressiva måleriet är Richters andra stora stil. Enorma dukar där han plöjer ner lager av färg och river sår med gummiskrapa. Kompositionerna liksom färgvalen är inte alltid sofistikerade, här rör det sig snarare om måleri som handling i den abstrakta expressionismens anda. En serie av dessa dukar är döpta efter John Cage och Richter citerar Cage: ”Jag har ingenting att säga, och jag säger det.” Ibland kan det kännas som om den principen fått ett för starkt grepp om honom.
Desto mer skönhet och tanke finns i de färglyriska porträtten av kvinnor som stått Richter nära. Ema, Richters första fru, går naken ner för en trappa och glöder som en ängel. Det är Richters parafras på Marcel Duchamps futuristiskt skramliga målning av en naken kvinna i samma situation. Richters tredje fru syns i en parafras på Vermeers läsande kvinna, men här är ljuset elektriskt och framtoningen modern. I en annan målning vänder sig Richters dotter Betty bort från betraktaren, hennes hår och mönstrade pyjamas skimrar juvelliknande och målningen fungerar som en samtida ikon.
Gerhard Richters målarliv präglas av ett existentiellt sökande. Han förhåller sig till de stora frågorna om liv, död och ondska. Precis som Anselm Kiefer har han tagit upp det tyska arvet men där Kiefer blåser upp svärtan till något kosmiskt sysselsätter sig Richter med ondskans banalitet. Då har Richter en större själsfrände i Ola Billgren, som tidvis följde Richter tätt i spåren. Också Billgren styrde färgmassor med gummiskrapa för att i nästa stund fatta den smalaste penseln och förhålla sig till det banala med ett fotorealistiskt måleri. I bådas vardagsscener återfinns de uppdrivna kulörerna som gör målningarna till en sorts föreställande monokromer.
Men sökandet för Richter är också rastlösa ombyten i konststilarnas garderob. Utan estetiskt motstånd anammar han det ena handlaget efter det andra och verkar säga: titta, det här är också måleri! Men vad är i så fall måleri? Och varför gör människor målningar? Richter är inte den personlige konstnären som är ett med sin stil, han är distanserad. På konstakademien i Dresden lärde han sig att måla exakt som en maskin och under sin konsthögskoleutbildning i Västtyskland snappade han upp det konceptuella anslaget. Förenandet av dessa två världar ledde till en internationell karriär, och på gott och ont till en imponerande hemlöshet.
Född 1932 i Dresden.
Konstnär, just nu aktuell med en retrospektiv utställning på Tate Modern i London.
Bland hans mer uppmärksammade verk ryms målningscykeln 18 oktober 1977, fullbordad 1988, om Bader-Meinhof-ligans sista dagar.
