Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Gerda Antti | Livet omkring

Gerda Anttis nya bok är en rapport från livet i periferin. Det är bitvis entonigt, men här finns också ett skarpt öga för självklara svagheter, skriver Carl Erland Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Gerda Antti

Livet omkring

Albert Bonniers förlag

Många läser gärna Gerda Antti, en inte våldsamt djup men helt okej författare med ett lugnt flyt i språket (på vissa sträckor döljande mer vilda underströmmar), en tillbakalutad skepsis, den äldre damens vardagliga illusionslöshet. Är inte hon bliven rätt reaktionär? undrade en bekant när jag nämnde henne. Nä, men konservativ, svarade jag; om hon nu inte alltid varit det. Med konservativ menas här ingen ideologisk position. Men som det inom de flesta politiska riktningar finns människor som oavbrutet faller i farstun för minsta trend, finns det också folk sturigt trampande på samma fläck – fast de ser sig noga omkring.

I sin nya bok Livet omkring studerar Gerda Antti världen utanför sig. Hon är inte speciellt imponerad.

Det är envist, surt och ibland orättvist. Korta och längre stycken i en något entonig svit. Konservativ? Ja, rockmusik är exempelvis inte hennes förtjusning, och där tycker jag naturligtvis hon har fel, men hon har ett skarpt öga för de självklara svagheterna, och det är kul. Hennes konservatism är inte den högbrynta, välmodulerade, utan den folkliga varianten, lite bondsk, och kortfattad. ”Tacksamhet, försakelse, uppoffring, allt det är rena stenåldern i dag.” Det låter insändarspalt. Liksom exempelvis gamlingens trötthet inför tanken att det kanske finns fler kön än två. Måste en gammal dam på landet nödvändigtvis behöva tänka på sånt när döden väntar bakom knuten?

Men hon är lurig också, Gerda Antti. Det är som om hon ibland vänder ironin inåt, speciellt i mer avlyssnade stycken, där hon låter andra röster – grannars? förbipasserandes? – komma till tals, i envisa klagosånger över samtidens oginhet, med ett slags paradoxal trivsel mitt i gnället. Här finns en kall satirisk skugga man bara anar där den hukar bakom ryggen på den talande. Hon framhåller också, att levde vi i en värld där allt uselt och mindre bra vore undanröjt, skulle det då finnas plats för någon av oss över huvudtaget?

Sin sympati ägnar hon mest djuren, växterna, månens skiftande utseenden. Livet omkring är också en rapport från livet i den stora periferin, iakttagelser från landsbygden, det Sverige som existerar bortom den mediala spotlighten.