Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gerda Antti | Adamsons

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Gerda Antti | Adamsons

Bonniers

Om det finns kvinnliga bitvargar så är Gerda Antti en sådan. Redan i 70-talets genombrottssamling ”Inte värre än vanligt” hade hon hittat sin särskilda ton: ironisk, klok och drastisk, ibland med ett vågat biljud av gnällkärring. Under åren som gått har hon synat patriarkatets avarter och det alltmer sönderfallande folkhemmet i sömmarna med fortsatt energi och slagfärdighet. I årets Adamsons utspinner sig granskningen av människosläktet inuti huvudet på en gammal tant där hon sitter på hemmet. Placerad där av barnen, inte av fri vilja.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det kan låta sorgligt och det är det på sätt och vis, men sorgligt på ett roligt sätt. Nora Karlsson på äldreboendet Gullvivan har åsikter om det mesta. Hon är en virtuos tänkare vars tankar glider över raderna i en strid ström i jambisk orimmad vers, där den ena slagfärdiga formuleringen hakar i det andra.

Det kan handla om hur det manliga areal och ägandetänkandet styr, hur långt eller kort koppel kvinnor får. Hon är ofta grovt ironisk, som när hon filosoferar över tavelpolicyn på hemmet, som bara tillåter gamla sentimentala tavlor, eller över männens tendens att vara heta på gröten och drar det ända till att de har ett alltför stort grötbehov.

Ibland är hon också sådär genomklok, som när hon diskuterar handens betydelse. Händer är för denna Nora Karlsson det som skapar tanken och människan. När man inte längre får eller kan använda sina händer utan bara sitter där, då föds inga nya tankar. Vissa människors händer bäddar mjukt andra knölar till. Hennes döde make Erik var en man med kloka, ömsinta händer. Händer som alltid visste vad de gjorde.

Men genom alla finurligheter, klokheter och drastiska på-pricken-formuleringar går också ett indignationens rasande röda stråk. Gerda Antti är inte nöjd med sakernas tillstånd i det gamla Sverige. Och även om hennes Nora Karlsson slutligen bestämmer sig för att man trots allt lever för att leva och att eken bara blir ståtligare för varje årsring som tillkommer, så tycker hon faktiskt att det var mycket bättre förr.