I och med det skeende som ledde till murens fall 1989 hamnade Centraleuropa i fokus hos en generation som inte hade upplevt dess förkrigstida kulturella blomstring. Många fick då för första gången höra talas om en märklig judisk österrikare som hette Stefan Zweig, vän till Freud och ägare av Mozarts och Balzacs manuskript. I hans romaner och noveller gestaltades den moderna subjektivitetens motsägelser och de historiska vändpunkternas dilemman.
Zweigs berömda självbiografi, Världen av i går, är huvudkällan till George Prochniks nu på svenska utgivna bok Stefan Zweig vid världens ände, om exilåren. Denna livligt skrivna biografi är ett läsvärt bidrag till vår förståelse av den på många sätt gåtfulle wienaren.
Liksom Zweig flydde Prochniks familj från Wien efter Anschluss. Detta ger honom möjligheter att sätta in det celebra studieföremålet i ett personligt sammanhang. Det vilar ju ett mondänt skimmer kring guldgossen Zweig som kan hindra att man ser honom. En av fördelarna med Prochniks engagerade sätt att variera olika tematiska perspektiv, snarare än att följa en kronologisk ordning, är att porträttet blir rörligt och levande.
Zweig var en förmögen man, både av födsel och som bästsäljande författare. Han hade, som han själv sade, råd att gå i exil. Hannah Arendt och många andra har förebrått honom hans instängdhet i bourgeoisiens bubbla och tenderat att diskvalificera honom som samhällsskildrare därför att han inte levde sig in i arbetarklassen. Det är en banal invändning mot Zweig. Dessutom är den inte riktigt sann. Hans utblick var präglad av hans privilegier, men han gjorde försök att överskrida dem. Det var inte de fattiga han föraktade, skriver Prochnik, utan de människor – fattiga som rika – som inte hade andra mål i livet än materiell vinning.
Självbiografin betraktade Zweig som en flaskpost till framtiden. När han och hans andra livskamrat Lotte hade lämnat USA för det brasilianska Petrópolis, där de i februari 1942 tog sina liv, såg han antagligen inga möjliga världar framför sig där en sådan som han skulle kunna leva.
Att samtidigt ha förlorat sin europeiska miljö, se sig föranlåten att be om ursäkt på internationella PEN:s kongress i New York för hur nazisterna använde det tyska språket och dessutom ganska snart ana att det amerikanska samhället i sin aggressiva framstegsdyrkan inte hade plats för hans temperament – det måste ha varit en katastrofupplevelse.
Med Lottes hjälp förblev Zweig i sin exil en ambulerande litterär kraftcentral. Prochniks skildring av parets kamp för att ta sig vidare växlar känsligt mellan det europeiska förflutna och den nya världens utmaningar. På så vis utstofferas också biografins centrala gåta. Vad den handlar om är den historiska betydelsen av den särskilda idealitet som bar Zweig genom åren.
Den ena sidan av denna idealitet är hans pacifism. Han var ensam bland berömda författare om att med pacifistiska argument protestera mot första världskriget. Den andra är hans tro på det fria ordets enande makt. Han räknade sig som kulturell medlem av det tyska folket bara i kraft av sitt språk, något varken Freud, Kafka eller Benjamin kunde göra. Under hela sin karriär arbetade han för att realisera en vision av ett toleransens och humanitetens Europa och dess förnyelse i mötet med övriga världen.
Zweig menade att all kritik är steril. Endast en lidelsefull överskattning kan göra konstens värde i våra liv rättvisa. Denna hållning är lätt att avfärda som naiv esteticism eller något ännu värre. Likväl kommer den som på allvar vill konfrontera dagens ideologiska och sociala utmaningar inte förbi Zweigs fråga till efterkrigstiden: vilken är relationen mellan demokratins innehåll och de ouppfyllda idealen?
I Süddeutsche Zeitung skrev nyligen (11/4) filosofen Carolin Emcke en kolumn om offentlighetens behov av diskurser där andra värden än de ekonomiska kommer till uttryck. Hennes ord sammanfattar väl varför det kan vara värt att fundera över Zweigs idealism och dess eventuella relevans i dag. Emcke skriver: ”Det är oroande att det främst är muslimska extremister eller antidemokratiska rörelser och populister som erbjuder ideella horisonter och berättelser. De kan inte bemötas endast med en monetär diskurs om Europa.”
En tänkbar innebörd av detta är att ett samhälle som saknar förmåga att fylla sin egen modell med idealitet, hopp och skönhet kommer att ersättas av andra samhällsformer, hur väl dess demokratiska procedurer än tycks fungera.
ÄMNET
George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände målar ett rörigt, levande porträtt av den gåtfulle bästsäljande författaren Stefan Zweig under hans år i exil. Biografins skildrar kritiken mot Zweig, hans pacifism och hans centrala fråga till efterkrigstiden: vilken är relationen mellan demokratins innehåll och de ouppfyllda idealen?
SKRIBENTEN
Ulf Eriksson är författare och poet och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Jonas Ellerströms essäsamling om poesi: Hemlängtan ur världen.
