Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Gaute Heivoll | Över kinesiska havet

Gaute Heivoll | Över kinesiska havet

Under ytan sker märkliga ting i Gaute Heivolls Över kinesiska havet. Johan Werkmäster läser en fängslande berättelse om mänsklig samvaro.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Gaute Heivoll

Över kinesiska havet

Översättning: Lotta Eklund

Norstedts

Den norske författaren Gaute Heivoll (född 1978) har sedan debuten 2002 publicerat nära 20 böcker i olika genrer. Det internationella genombrottet kom med romanen Før jeg brenner ned (2010), som kretsar kring en pyroman som vid tiden för författarens födelse härjade i den by på Sørlandet där Heivoll växte upp.

Den nya romanen, Över kinesiska havet, utspelar sig i samma trakt. Hösten 1994 återvänder berättaren, en man i 60-årsåldern, till sitt barndomshem för att städa ur och tömma det. Det förflutna kommer tillbaka. I en serie skarpa minnesbilder skildras den märkliga samvaron på gården ett halvt sekel tidigare.

Berättarens föräldrar – diakonen och sjuksköterskan – har vigt sitt liv åt att i Kristi kärleks anda ta hand om sinnessjuka och efterblivna. Inne i skogen har de byggt ett dårhus där de mot ersättning inackorderar patienter. I andra världskrigets slutskede lever, förutom berättaren och hans familj, tre stolliga män i huset. Snart blir de fler. Föräldrarna har skrivit kontrakt och fått vårdnadsansvaret för fem efterblivna syskon i åldrarna fyra till 17 år.

Utomstående beskriver ibland patienterna som djur men berättarens föräldrar kallar dem ”solskensbarn”. Några av dem förblir vaga i konturerna men de flesta reser sig ur boksidorna i grandios mänsklig gestalt. Kanske ser de inte ut och beter sig som folk gör mest men människovärdet – lika för alla – har de självklart i behåll.

En olyckshändelse med dödlig utgång kastar sin skugga över romanen. Men i grund och botten är Över kinesiska havet en ljus berättelse, som är fängslande att läsa trots dess, i huvudsak, brist på dramatik: ”Det skulle gå månader innan något särskilt hände. Dagarna gled in i varandra. Det blev morgon, det blev kväll.” Vanligtvis händer ingenting, inte på ytan – men strax därunder sker märkliga ting som Heivoll gestaltar säreget och starkt.