Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gammalt och fult blev fint

BOK: I dag är Haga en gullig turistattraktion. Men det är inte särskilt länge sedan som stadsdelen uppfattades som gammal, ful och skitig. Hur såna här bilder av en stad skapas och omskapas undersöks i en färsk doktorsavhandling om Haga.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Den som var med på 1970-talet kan lätt få en déjà vu-upplevelse vid åsynen av en del av dagens politiker i aktion. Gamla hus är inte mycket värda, i synnerhet om de har låg exploatering, lite stökiga verksamheter och är funktionalistiskt halvgamla. Och vi minns den omvärdering av gamla hus som skedde i samband med striden om Haga, en lärdom vi gärna ville tro var bestående.
Ett perspektiv på denna omvärdering får man i Ingrid Martins Holmbergs avhandling På stadens yta. Om historiseringen av Haga, som nyligen lades fram vid Institutionen för kulturvård. Det är ett mycket gediget och läsvärt arbete, producerat i snygg bokform av Göteborgsbaserade Makadam förlag.

Martins Holmberg hanterar ett imponerande empiriskt material och hon lyckas med stor konsekvens läsa det med ett teoretiskt raster hämtat från Foucault och poststrukturalismen. Det handlar om hur bilden av Haga konstrueras mellan 1860 och 1980. Centrala begrepp är "historisering" och "imaginära geografier". En del teorijargong får man stå ut med, men tanken är klar och enkel: Hur vi bygger staden bestäms av hur vi ser den. Historien är en viktig del av vår tolkning, i staden är det förflutna närvarande. Vår läsning bestäms av vissa mönster för hur "gammalt" och "nytt" kopplas ihop med "fint" och "fult". Dessa mönster är inte entydigt knutna till vissa skeden eller aktörer. Man skulle (utanför avhandlingens ram) kunna hävda att dagens "city branding" aktiverar det Martins Holmberg kallar en "attraktionsgeografi", där Friggagatan marginaliseras på ett sätt som liknar synen på Haga på 1800-talet.

Den historia som berättas i avhandlingen är strukturerad i fyra mönster eller imaginära geografier: "attraktionsgeografi", "minnesgeografi", "saneringsgeografi" och "bevarandegeografi". Den idag så omhuldade besöksnäringen kan sägas ha rötter ända tillbaka till Viktor Rydbergs bok Göteborg med dess omgifningar framställdt i taflor från 1859. I den och andra böcker för turister traderas ett urval besöksvärda attraktioner och Haga, i synnerhet dess inre delar, hör inte dit. Det var varken monumentalt eller pittoreskt.
Minnesgeografin handlar om hur museerna behandlar kulturhistorien. Länge är det den förindustriella bondekulturen och särskilt bostaden som är huvudintresset. Också i detta perspektiv förblir Haga marginaliserat. Några delar av Haga lyfts dock fram, som den regelbundna stadsplanen, Västra Skansgatans landshövdingehus och Dicksonska stiftelsens filantropiska bostadshus. Liksom i övriga kapitel finns här också "Variationer" eller motsägelser som pekar på en möjlig dynamik. Dit hör att museets uppgift kunde vara inte bara dokumentation utan också aktivt deltagande i samtiden.
Saneringsgeografin uppstår ur bostadspolitikens ambitioner att bidra till sociala framsteg i folkhemmets anda. Haga, och i synnerhet det sena 1800-talets spekulationsbyggande där, blir exemplet framför andra på "saneringsmognad", i stor enighet mellan politiker, planerare och hyresgästförening. Haga var i det perspektivet gammalt och fult och dåligt.

Bevarandegeografin till sist uppstår ur ett akademiskt kunskapsprojekt kring 1970 att förstå hela staden, också dess arbetarbebyggelse och trähus. Haga blir nu snabbt Göteborgs äldsta arbetarstadsdel. Hagagruppen, med flera mycket aktiva yngre arkitekter boende i Haga, lyckas vända synen. Det gamla och fula blir gammalt och fint. Man kan ana Martins Holmbergs sympatier för detta synsätt, men hon fullföljer sitt projekt att peka på motsägelser också här. Konstruktionen av Haga som arbetarstadsdel är en förenkling. Betoningen av dess kvaliteter som samtida bostadsmiljö innebar svårigheter att se och bevara dess baksidor, gårdar med störande verksamheter eller rivningshus och rivningstomter.
Självklart? Men i Martins Holmbergs synsätt finns inga självklarheter. Hennes syfte är ytterst att angripa alla "homogeniseringar" och påvisa det komplexa och motsägelsefulla hos varje plats och dess historia. Avhandlingens lite gåtfulla titel kanske säger just detta (fast säker kan man inte vara): det finns inget stadens inre väsen, allt är olika perspektiv.
Det finns poänger i denna nyansrikedom men också problem, i varje fall om forskningen ska tillämpas. Komplexiteten riskerar alltid att tappa i slagkraft. Man kunde önska stadens politiker att ta till sig en sådan här bok för att få syn på sina egna förgivettaganden. En from förhoppning, om de nu kännetecknas av vad tjänstemän på stadsbyggnadskontoret bekymrat beskriver som "kunskapsförakt". Så vi lär fortsätta att konstruera homogeniserade berättelser för framtida forskare att ta sig an i Ingrid Martins Holmbergs anda.