Galenskaparna & After Shave | Spargrisarna kan rädda världen

ANNONS
|

Betyget två fyrar, som motsvarar godkänt, får den här föreställningen med nöd och näppe tack vare musikaliteten, scenrutinen och ett par fina ljusglimtar. Resten kan tyvärr kasseras. Eller slängas i containern för oanvändbart som står uppställd i den här revyns inledande nummer.

Det är tråkigt att skriva det, och jag får mina aningar redan när jag läser programförklaringen: "Några närmare förklaringar till de olika numren finns inte, vilket dock inte betyder att numren är oförklarliga."

Nej, i flera fall är det uppenbart att ensemblen Galenskaparna & After shave, i höst bestående av fyra farbröder (vilket man förstås gör en poäng av, annat hade varit rent självmål) har haft roligt när de spånat fram revyn Spargrisarna kan rädda världen. Men i alldeles för många fall stannar skratten på scenen.

ANNONS

Den röda tråden som alltid varit humorgruppens signum, och budskap med fördjupning som vi vant oss vid från tidigare föreställningar och filmer, existerar inte, och känslan av att man skapat en pausunderhållning är den som dröjer sig kvar när den vänliga premiärpublikens applåd klingat ut.

Förhoppningsvis är det för att gruppen tänkt återhämta sig i väntan på något större. I värsta fall var detta ett snöpligt slut efter succén med 30-årsfesten.

Men kanske är det bara som revygänget själva sjunger i nummer fem (av 26 - på tok för många!), att de in i det sista vill vara positiva och kreativa. Kanske därtill ha en rolig och lagom sysselsättning denna höst? Så kan man förstås resonera om man äger en teaterscen och har ett fett renommé. Men meningsfullt för andra är det dessvärre inte.

Slit-och-släng-mentalitet och shoppingkultur som det vaga tema man kan skönja genom revyn känns daterat, i alla fall träffar det inte rätt hos en i dag miljömedveten och globalt tänkande yngre generation. Ett par av numren är uppenbart utfyllnad, och dessvärre i något fall också så gubbigt att man rodnar. Att fortfarande vara kär i sin fru efter ett långt äktenskap "oavsett BH" ... regiassistent Kerstin Granlund, var var du när det här repades in?

ANNONS

Ljuspunkterna står Claes Eriksson för i ett par monologer med politisk träff (Flaggstångsfunderingar) och ordekvilibrism (Vart är min gröt). I parodin Poodleboy lyckas dessutom bröderna Eriksson med det som alltid varit ensemblens styrka, att ironisera över generationsgränserna på ett uppfriskande sätt.

ANNONS