Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gabriel Byström: Trots mediekrisen -politikerna står lamslagna

Utmaningarna för landets medier är större än någonsin. Ändå existerar inga mediepolitiska diskussioner i valrörelsen. Gabriel Byström undersöker vad det beror på.

Joakim Stymne såg nöjd ut. Han hade fått de svar han behövde. Det var nog inte så farligt. De digitala intäkterna hade börjat ticka in. Han hade själv hört det av en mediedirektör som han träffat. Oklart vem. Mediekrisen skulle nog lösa sig trots allt.

Vi träffades i våras på hans tjänsterum. Statssekreterare Stymne hade skickats fram av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för att svara på frågor om alliansens mediepolitik. Han såg ut som om han hade svalt en bäver till lunch.

När man talar med svenska politiker några dagar innan valet är det mest hummanden och hostningar när mediepolitiken kommer på tal.

Presstödet, försöker någon. Där är ju ändå mediepolitiken tydlig, där finns ambitioner till mångfald.

Public service-utredningen, säger en annan. Nu har det kommit långsiktiga villkor, det gäller bara att fundera klart runt finansieringen men det händer nästa mandatperiod.

Reklamskatten, konstaterar en tredje. Den ska bort. Oklart när dock, men någon gång i en framtid eftersom den ”inte går att moraliskt försvara”.

Momsen för digitala medier bör sänkas så att det inte är någon skillnad mellan tryckta och digitala medier, säger de flesta i en mun.

Alla inblandade vet hur det ligger till. Mediepolitiken vinner inga val, på sin höjd kan en ny utredning och några kloka förslag få en klapp på axeln i ett ledarstick. Mediefrågorna har i takt med den snabba tekniska utvecklingen förändrats till ett närmast oöverblickbart pastorat där demokratidiskussioner, presstöd från 60-talet, yttrandefrihetsfrågor ska samsas med digitaliseringsvågen i samtliga mediekanaler och dess påverkan på utbud, innehåll och distribution. Och en helt ny konkurrenssituation där amerikanska jättar som Google och Facebook med stor aptit plockar för sig av de annonsmiljoner som tidigare landade i svenska mediehus.

Om politiken hängt med? Inte riktigt.

Det finns en del att diskutera. Det senaste året har varit kolsvart för den svenska medieindustrin, 700 journalister har förlorat jobbet. I förra veckan meddelade landets mediedrottning Gunilla Herlitz (vd för DN, Expressen, DI och för säkerhets skull styrelseordförande i Sydsvenskan) att 70 tjänster försvinner (varav 50 på redaktionen) på Expressen. Tidningen går visserligen med vinst men de digitala investeringarna kräver stora besparingar på andra håll, förklarade Herlitz barskt. Vilken typ av synergier Herlitz ser framför sig går bara att spekulera i, att det blir förändringar som också rör innehållet är ingen vågad gissning.

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad (som hyst en av landets bästa kulturredaktioner) håller på att fusioneras i en affär som innebär att 150–200 personer försvinner och flera redaktioner slås samman. På GP, som numera ingår i Stampen Local Media, försvinner 40 redaktionella tjänster inom kort, dessutom kommer en samordning ske av somligt material mellan olika Stampentidningar senare i höst. Situationen i Stampen har som bekant förvärrats av hialösa affärer av den förre vd:n Tomas Brunegård som med ägarnas (i grunden familjen Hjörne) godkännande köpt upp påfallande många bolag med i huvudsak lånade pengar. I en utmärkt artikel av Björn af Kleen i DN i helgen intervjuades GP:s förre chefredaktör Lars Hjörne som konstaterade ”Han är så fruktansvärt expansiv, Brunegård. Möjligen snudd på för expansiv. Jag sade till honom: efter varje förvärv måste vi lugna oss lite. Vi måste konsolidera före nästa steg. Jag krävde det ordagrant till protokollet.”

Något riktigt lugn i expansionen blev det nu inte. Under den senaste tioårsperioden har vinster från den traditionella medieverksamheten i hög utsträckning gått åt till räntor och amorteringar, och inte minst, omfattande bonusar, optioner, aktieutdelningar och löner för verkställande direktörer och ägare. Allt detta känt och givetvis djupt problematiskt. Om inte sparpaket och parallella försäljningar av olika dyrt inköpta bolag faller väl ut kommer trycket från de långivande bankerna att öka ytterligare och utrymmet att bedriva kvalificerad journalistik minska än mer.

Här finns flera tendenser som borde få landets kultur- och mediepolitiker att fundera över framtiden. Hastigt fallande intäkter har gjort att många mediehus tvingats spara hårt med kraftigt krympande redaktioner som följd. Väsentligt färre anställda journalister får inverkan på den journalistik som produceras. Sambandet är mycket enkelt.

Den snabba digitala övergången gör att det offentliga rummet fragmentiseras. De gemensamma ytorna blir färre. Jag talar med Centerns mediepolitiske talesperson Per Lodenius. Vad tänker han om situationen? Bör eller kanske snarare kan politiken göra något åt den uppkomna situationen? Att traditionella affärsmodeller inte fungerar längre kan knappast lastas på något riksdagsparti.

– Det är oerhört viktigt att ha en professionell journalistisk bevakning, det är också viktigt med olika medier, att olika bilder ges utrymme. Vi värnar presstödet, vi ser också en väl fungerande it-infrastruktur som betydelsefullt eftersom övergången till digital distribution sker så snabbt.

Per Lodenius nämner som många andra reklamskatten, en skatt som drabbar dagstidningar men inte radio, tv eller direktreklam. Många partier är överens om att skatten ska avskaffas, den slår enkelriktat. Även Lodenius vill avskaffa den men säger att det ännu inte funnits ekonomi att göra det (det handlar om ungefär 100 miljoner om året). Den slutsats som går att dra av det är förstås att frågan inte prioriteras tillräckligt tydligt. Han erkänner också att han saknar ordentliga mediepolitiska diskussioner, nu blir diskussionerna mest av ”enfrågekaraktär”.

Socialdemokraten Gunilla C Carlsson från Hisings-Backa är ordförande i kulturutskottet. Hon är bekymrad över tillståndet bland dagens medier och lovar en bred medieutredning om det blir maktskifte på söndag. Någon gång under 2015 vill hon dra igång en parlamentarisk sådan, vilket i så fall skulle bli den första sedan 1972. Tanken är att ta ett helhetsgrepp på allt ifrån public service, reklamskatt till presstöd. Att hon förordar en parlamentarisk utredning har att göra med att hon vill skapa en långsiktighet i mediepolitiken, att finna breda överenskommelser.

– Jag skulle vilja se hur det går att stödja kvalitetsjournalistik mer långsiktigt, jag har inte de svaren i dag. Det är lätt att se vad som händer i mediebranschen, det finns ett stort gemensamt ansvar både bland de kommersiella aktörerna och från politiken. Det är väsentligt att titta på medierna ur ett demokratiskt perspektiv. Och där kommer frågan om ägarkoncentration in, jag kan vara orolig för en enfald av röster.

Moderaten Gustaf Hoffstedt sitter i kulturutskottet. Han är tydlig med en sak: den digitala utvecklingen har gjort tillgången till medier så mycket större. Samma dag vi talas vid har han varit inne på Europaportalen och sökt information. Hoffstedt är entusiastisk över enkelheten. Tillgängligheten. Man får inte, säger Hoffstedt, ”glömma bort att mångfalden är större i dag än tidigare. För oss är en borttagen reklamskatt prio ett, därefter sänkt digitalmoms. Vi ska som politiker inte ge svaren på hur nya affärsmodeller för kommersiella medier ska se ut. Vad gäller public servicebolagen är det i grunden bra med tre olika bolag, däremot är sättet att finansiera verksamheten på obsolet.”

I backspegeln är det lätt att konstatera att mycket lite hänt mediepolitiskt de senaste åren. Förändringarna i presstödet handlar mer om anpassning till EU än en artikulerad politik. Noterbart med presstödsutredningen är också att experterna med ordförande Hans-Gunnar Axberger i spetsen reserverade sig mot de slutgiltiga förslagen. Expertgruppen hade velat se ett stöd för journalistik och inte med självklarhet pengar till andratidningar runtom i landet. Eller som professor Ingela Wadbring uttryckte det: ”i detta betänkande finns inte några tydliga incitament för att i framtiden bidra till att ge alla medborgare oavsett ålder eller geografisk ort tillgång till en god kvalitets- och opinionsjournalistik”. Oenigheten är symptomatisk för en politik där klyftorna mellan beslutsfattare och experter vidgas vilket möjligen inte är så konstigt eftersom området blir större och mer svåröverblickbart för varje dag som går.

Att en ny regering, oavsett kulör, behöver ta en snabb och allvarlig funderare över vilka konsekvenser för demokratin det nya medielandskapet kan få är ställt utom allt rimligt tvivel. Det brådskar.

.

ÄMNET
Hur ser mediepolitiken ut i en framtid och hur kommer det sig att mediefrågor diskuteras så sällan?

SKRIBENTEN
Gabriel Byström undersöker det mediepolitiska samtalet inför valet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.