Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gabriel Byström: SD och lojaliteten

Vad innebär det att Sverigedemokraterna kräver lojalitet med nationen? Finns det europeiska paralleller att dra? Gabriel Byström undersöker några tankeväckande formuleringar.

Det finns en passus i Sverigedemokraternas principprogram som gått lite under radarn i den politiska debatten. I kapitlet Sverigedemokraterna och nationen skriver partiet att den svenska nationen definieras ”i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ordet ”lojalitet” är försåtligt men djupt betydelsebärande. Den som vill inkluderas i den svenska nationen förväntas vara lojal. En större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan. Och, helt analogt med resonemanget, den svensk som av någon anledning börjar få andra preferenser kan då ”upphöra att vara en del av den svenska nationen”, enligt SD:s program.

Hur detta ska mätas anges givetvis inte, men signalen är tydlig och hotfull från ett parti skapat i den brunaste sörjan och som endast hjälpligt putsat upp fasaden för att kunna erövra omfattande parlamentariskt inflytande. Och som bekant, mer än var tionde svensk överväger, om opinionsundersökningarna stämmer, att rösta på ett parti sprunget ur rasistiska Bevara Sverige Svenskt. Ett parti som alltså kräver lojalitet.

Frågan om nationell lojalitet är brännande på flera håll i Europa just nu. När den fascistiske politikern Márton Gyöngyösi ställde sig upp i det ungerska parlamentet i november 2012 och väckte frågan om det inte var dags att börja registrera alla ungerska judar som hade dubbla medborgarskap – i Israel och i Ungern – gjorde han det utifrån föreställningen att hans land höll på att tas över av judar. Gyöngyösi var orolig för lojaliteten hos dem med dubbla medborgarskap och förstår inte alls varför det väckte uppståndelse bara för att han ville ställa lojalitetsfrågan. De antisemitiska schabloner som låg till grund för hans oro fick honom att vilja agera.

Brittiska UKIP slår som en avgörande punkt fast att brittiska barn ska lära sig "känna stolthet inför sitt land" och lära sig "positiva budskap". Den ungerske premiärministern Viktor Orbán använder återkommande lojalitetsargumentet när han ska brännmärka motståndare. De ungrare som i det offentliga är kritiska mot den förda politiken kallas inte sällan landsförrädare, ett begrepp som i den svenska kontexten i dag oftast återfinns i de hatbrev eller mail som med stor regelbundenhet dimper ned hos dem som kritiserar Sverigedemokraterna eller Svenskarnas parti. De illojala, landsförrädarna, pk-eliten, parlamentariker som argumenterat för en generösare flyktingpolitik, i grunden de flesta som inte delar ultranationalisternas världsbild. Genom hat och hot vill anonyma brevskrivare tysta och styra debatten, tvinga in diskussionen i den lojala fållan. Så ser det ut i Sverige, så ser det ut i Europa.

Fullt logiskt och helt i linje med ultranationalister runtom i Europa använder Sverigedemokraterna kulturpolitiken som ett vapen mot det inkluderande, mångkulturella samhället. I Almedalen talade SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand uppskattande om den ungerska kulturpolitiken, i april applåderade han Fidesz på Twitter.Sverigedemokraterna har dammat av det filosofiska begreppet värdenihilism när partiet ska beskriva regeringens kulturpolitik i sitt partiprogram. Mycket kan sägas om Alliansens kulturpolitik men de nationella kulturpolitiska mål som är vägledande kan knappast beskrivas som värdenihilistiska.

Som yttrandefriheten. Den frihet som vägleder den statliga kulturpolitiken. ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”, konstateras i en portalparagraf till de nationella kulturpolitiska målen.

Värdenihilism, svarar Sverigedemokraterna. I yttrandefriheten ser partiet alltså inget absolut värde vilket är värt att notera för framtiden. Det är knappast en tillfällighet att Sverigedemokraten Erik Almqvist flyttade till Ungern efter järnrörsskandalen eller att den förre nazisten och uteslutne Sverigedemokraten Patrik Ehn följde det ungerska valet på plats i Budapest och twittrade uppskattande. Det ungerska exemplet visar ultranationalister runtom i Europa att det går att tysta public service och steg för steg montera ned de maktdelningsinstrument som vi vanligtvis förknippar med demokratier. Allt i den nationella enhetens namn. Och allt i demokratins namn. Besluten fattas i det ungerska parlamentet. Det finns således inget att diskutera. De ungerska kulturinstitutionerna är numera helt kontrollerade av Fideszlojala tjänstemän, den kultur som gynnas ska i grunden vara lojal mot nationen. På Nationalteatern i Budapest är numera Attila Vidnyánszky chef, hans uttalade mål är att konsten ska "skicka ut andra budskap" liksom att den "ungerska själen och den ungerska idén" ska vara närvarande. I Sverigedemokraternas kulturpolitik är inte demokrati- eller yttrandefrihetsfrågorna centrala. I den sverigedemokratiska kulturpolitiken diskuteras kvinnlig könsstympning men inte konstnärlig frihet, kulturarvets men inte kulturens egenvärde.

Mattias Karlsson är en av Sverigedemokraternas tongivande ideologer. I Almedalen i somras funderade han runt den svenska (kultur)politiken. Karlsson drog paralleller mellan Fredrik Reinfeldt och Mao Zedong. När Karlsson läser om kulturrevolutionen i Kina "känns det obehagligt när man tittar på vad som utvecklar och utspelar sig i Sverige i dag. På många sätt för etablissemanget samma kamp som Mao Zedongs rödgardister." Retoriken går igen oavsett om det handlar om NPD i Tyskland, Vlaams Belang i Belgien eller Sverigedemokraterna här hemma. Det är något som pågår som måste stoppas.

I det senaste avsnittet av den utmärkta podcasten En svensk tiger diskuterar bland andra författaren Henrik Arnstad och forskaren Lena Berggren svensk fascism och ultranationalism. Lena Berggren gör en intressant notering om Sverigedemokraterna. ”Det Sverigedemokraterna gör är att de tar politikområden som har övergivits av de etablerade svenska partierna. Man tar hela det värdekonservativa och socialkonservativa området som moderater och kristdemokrater har lämnat. Det ligger öppet för någon att ta, och det har SD gjort. Det är ingen slump att de kallar sig socialkonservativa, för det är ingen annan som gör anspråk på det i svensk politik.”

Det är lätt att hålla med henne och än en gång se europeiska paralleller. När de dåvarande ungerska liberalerna Fidesz i slutet av 90-talet insåg att det fanns ett större ledigt utrymme på den politiska spelplanen ändrade de inriktning och blev ett populistiskt nationalkonservativt parti. Gradvis har de ökat sin popularitet, erövrat regeringsmakten och när möjlighet gavs visade partiet vad man egentligen anser om demokratiska fundament.

I Tyskland vinner nazistiska NPD mark. Läser man deras partiprogram finns åtskilligt som kunde vara hämtat rätt ur Sverigedemokraternas tankar om ett framtida Sverige. Synen på kärnfamiljen, ropen på hårdare straff, värnandet av kulturarvet, av det egna språket, den accentuerade rädslan för mångkulturalism. Bakom allt, oavsett om det handlar om Jobbik, NPD eller Sverigedemokraterna, vilar misstanken om att nationen håller på att förödas och att det är ”de andras” fel. De som inte jobbar, de som lever på bidrag, de som kommer hit och lever på oss. Den retoriska hårdheten varierar, Jobbiks yngre ledamöter använder gärna vampyrmetaforer (”de suger vårt blod”), men budskapet är i grunden detsamma.

Och, vilket också noteras i den aktuella podcasten, här finns hos många av de ultranationalistiska partierna politiska visioner som saknas på andra håll i dagens politik. Tankar om en ljus framtid, inte sällan klädd i olika varianter av en slags folkhemsnostalgi. För dem som inkluderas vill säga. Inte för de andra. Inte för dem som illojala. Inte för dem som inte kan lära sig det nationella språket på riktigt. Inte för dem som inte delar värderingarna. Exkluderingen av de andra är en bärande ingrediens. Men för dem som inkluderas utlovas en ljus framtid, staten tar hand om dig.

När fascistledaren Gábor Vona håller torgmöte på den ungerska landsbygden och backas upp av sitt nya ungerska garde i putsade kängor talar han om hur de ungerska pensionärerna ska gynnas, om att det ska gå att leva på sin lön, om att kärnfamiljen måste värnas, om att hårdare straff är nödvändigt. Åt vilket håll den fascistiska udden är riktad är givet.

När Jobbik gick till val 2010 viftade de med ett förändringsprogram i debatterna med rubriken "Radikal förändring. Ett ultranationalistiskt program som ropade på hårdare straff, bättre villkor för ungrarna, större stolthet inför nationen. Nu blickar SD:s partiledare Jimmie Åkesson ner på dem som passerar reklamtavlor på stan med ett leende. Budskapet mycket enkelt: "Förändring på riktigt".

I valet i april fick de ungerska fascisterna över tjugo procent av rösterna. I maj fick nazistiska NPD mandat i Europaparlamentet. I opinionsundersökningar ligger Sverigedemokraterna på över tio procent. Det finns skäl att känna djup oro.

Fotnot: Illustrationen är ett ordmoln från Sverigedemokraternas principprogram om kultur. Ju större orden är, desto flitigare har de använts.

ÄMNET

I vilket europeiskt sammanhang rör sig Sverigedemokraterna och på vilket sätt använder de sin kulturpolitik? Gabriel Byström skriver om likheter med andra europeiska ultranationalistiska partier.

SKRIBENTEN

Gabriel Byström är kulturchef. Är aktuell med boken Tystnadens triumf som diskuterar den politiska utvecklingen i Ungern.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.