Det hela är mycket enkelt. För att spara pengar skär Expressen bort kultur- och ledarredaktionerna på Kvällsposten och GT. Det är givetvis ett dråpslag för den som är intresserad av kultur eller politik och råkar bo i Västsverige. Huvudanledningen är av allt att döma att materialet inte är tillräckligt gångbart på den digitala marknad där kvalitet allt oftare blivit synonymt med kvantitet. När analysen är att den framtida, digitala medie-ekonomin enbart är beroende av höga trafiksiffror blir besluten därefter.
Nu är det en försåtlig logik, många klick och delningar innebär inte per automatik en högre kvalitet, i så fall skulle Paradise Hotel utgöra svensk kvalitetsnorm denna höst. Det är heller inte säkert att den framtida medie-ekonomin enbart vilar på kvantitet, utan lika mycket på kvalitet. Härom veckan var amerikanske medieanalytikern Jeff Jarvis på Göteborgsbesök.
Jarvis är mest känd för sin bok What would Google do där han dissekerade Googles väg till framgång. Jarvis var tydlig, det håller på att ske ett skifte i synen på digital konsumtion. Det kommer ur ett kommersiellt perspektiv att bli viktigare att nå de mediekonsumenter som faktiskt inte bara scannar och skummar utan som tränger ner i längre texter, som läser saker till slutet, som läser koncentrerat. Jag tror att Jarvis i grunden resonerar rätt.
De traditionella mediehusen måste erbjuda kvalitet, fördjupning, analys för att även fortsättningsvis vara relevanta. Det räcker inte med enbart snabba, klickvänliga nyheter. Här spelar givetvis den lokala opinionsbildningen en väsentlig roll. Ta GT:s kultursida som under kulturredaktör Ingrid Norrmans ledning utvecklats till en granskande och kommenterande sida som varit oavbrutet viktig i den västsvenska kulturdebatten.
Nu tystnar den rösten liksom den lokala ledarsidan vilket är djupt bekymmersamt. Ingen tjänar på att pluralismen urholkas.För en knapp vecka sedan fick landet en ny demokrati- och kulturminister. Hittills har inte särskilt mycket läckt ut rörande vilka initiativ Alice Bah-Kuhnke planerar, varken på kultur- eller medieområdet.
Det har redan konstaterats åtskilliga gånger men förtjänar att sägas igen, den snabba förändringen av det svenska medielandskapet ställer stora krav på politiken. Det räcker inte längre att luta sig tillbaka och hoppas att presstödet gör jobbet.
Medieforskaren Jesper Strömbäck brukar konstatera att medieutvecklingen är demokratins klimatfråga. De risker det öppna demokratiska samhället löper när färre och färre tar del av kvalificerad journalistik och där villkoren för att producera densamma försämras kan knappast överskattas. Om detta borde diskussionen handla de kommande åren.
