Det låter så bra när man lyssnar på Höyres Thorhild Widwey. Kvalitén måste öka. Makten delas och decentraliseras. En frihetsreform. Fler privata sponsorer. Ett stort och brett utbud. Bäst av allt, en öppen, levande, tolerant och mångbottnad debatt som inkluderar många hållningar. Och självklart en öppenhet mot världen.
Det går inte att bara stänga in sig och blunda för det som händer på andra håll, den goda konsten har alltid inspirerats av andra sammanhang, av möten med nya kulturer. Det är väsentligt att våga öppna upp. Att det sitter ett nationalistiskt och gravt populistiskt parti i samma regering är inget problem. Inte så länge man håller sig till de gemensamma överenskommelserna, till den framförhandlade plattformen. Politik är nämligen det möjligas konst. Att stänga in sig och se problem är lönlöst. Viktigare att sätta sig ned och förutsättningslöst se vad som förenar istället för att ödsla tid på olikheterna. Som Erna Solberg och Siv Jensen. Partiledarna för Höyre och Fremskrittspartiet.
Norges nya kulturminister Thorhild Widwey brister ut i ett stort leende. Hon lutar sig tillbaka i sin stol vid konferensbordet i sitt arbetsrum några trappor upp på kulturdepartementet, mitt i Oslo. En stund tidigare har en av hennes medarbetare kommit och hämtat mig i receptionen och slussat in mig genom de numera ganska stränga säkerhetsarrangemangen som omger de norska departementen. Kjetil, som arbetat under de flesta norska kulturministrar, har lämnat mig i en korridor fylld med porträtt på Widweys företrädare. Här finns Lars Roar Langslet som den 14 oktober 1981 blev Norges förste kulturminister någonsin. Langslet, med ett 30-tal böcker i bagaget, satt på sin post nästan fem år. Här finns också Åse Kleveland som var kulturminister under sex år i början av 90-talet. Och Hadia Tajik som tillträdde som 29-åring häromåret. För att nämna några.
En dryg månad efter valet till Stortinget i september förra året tillträdde en ny norsk regering under Erna Solbergs ledning. Solbergs Höyre hade gjort ett kanonval och erövrat 18 nya mandat. Tillsammans med Fremskrittspartiet bildade Höyre en minoritetsregering. Under flera intensiva höstveckor enades de båda partierna om en gemensam politisk plattform.
Thorhild Widwey klamrar sig fast vid plattformen som en livbåt i öppet hav. Hennes Höyre har fått hård kritik från många håll för att sätta sig i samma regering som Fremskrittspartiet. Det är inte särskilt svårt att förstå. Fremskrittspartiet har ett djupt problematiskt bagage, dess ledare Siv Jensen har varit noga med att poängtera att den norska nationen pressas av den muslimska världen. Norska värderingar hotas, Jensen har talat om den pågående ”smygislamiseringen” i Norge. Här anas en konspiration som Fremskrittspartiet identifierat. Fremskrittspartiets retorik uppvisar många likheter med den som exempelvis fascistiska Jobbik använder i Ungern. I samband med valet konstaterade Henrik Arnstad, kulturskribent och författare till boken Älskade fascism, att ”för första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia”.
Så är det naturligtvis. Det faktum att Erna Solberg bildat regering med Siv Jensen innebär en legitimering av den politik och de värderingar som Fremskrittspartiet stått och står för. Ingen kan hävda något annat. Att det finns en framförhandlad plattform som Höyre kan stå för fungerar möjligen som en retorisk poäng, men de mer långtgående effekterna av att ett populistiskt parti med hård islamfientlig argumentation bereds plats i en regeringskoalition ska inte underskattas. Den nationalistiska våg som svept över Europa har inte sällan också inriktat sig på kulturpolitiken. En nyckelmening att hålla utkik efter är ”värnandet av kulturarvet”. Nationalistiska partier lägger i sin kulturpolitik ofta stor kraft att finna vägar för att både värna och poängtera kulturarvet och dess betydelse. Bakom detta en skräck för det mångkulturella. Kulturen som ett verktyg för att mota det främmande. Kulturarvet ett sätt att förstärka den nationella berättelsen.
Så var finns Thorhild Widwey i allt detta? Widweys namn väckte en del uppseende när det stod klart att hon skulle bli landets nya kulturminister. Hennes insatser på det kulturpolitiska fältet hade fram till i höstas varit av det mer blygsamma slaget, trots decennier i politikens tjänst. Den förra oljeministern ser inte detta som ett problem. Hon har sin plattform att luta sig emot. Och har dessutom varit kolossalt engagerad i idrotts- och föreningslivet. Hon har, som hon säger, jobbat från sidlinjen. Widwey ger sina röd-gröna företrädare ett erkännande, den norska kulturbudgeten fördubblades på bara några år. I dag är den på drygt tio miljarder norska kronor och alltså väsentligt högre än den svenska. Men där Socialdemokraterna ägnade sig åt att bygga flotta kulturhus vill Widwey titta på innehållet. Öka kvalitén. Och sprida makten.
- Vi har haft åtta år av rödgrönt styre, de ska ha en eloge för den fördubblade kulturbudgeten. Men de har inte brytt sig om innehållet. Publiktillströmningen har inte ökat, inte heller kvalitén. Jag är intresserad av innehåll, av vad som faktiskt erbjuds.
Samtidigt väckte det visst uppseende när Widwey härförleden var tvungen att tänka en halvtimme och koppla in sin PR-avdelning för att svara tidningen Morgenbladet vilken film som gjort störst intryck på henne under 2013. När väl svaret kom på mejl var det inte så många som trodde henne. Och de som menade att hon fått jobbet mer på grund av sin vänskap med statsminister Erna Solberg än sina kulturkunskaper blev än mer övertygade om att de haft rätt.
Konkret vill Thorhild Widwey verka för maktspridning inom tre olika områden. Kvalitativ kultur ska finnas runtom i hela Norge, det är viktigt att ge regionerna rätt förutsättningar att erbjuda en mångfald. Fler ska involveras i beslutsfattandet, makten på institutioner och i styrelser fördelas på fler händer. Och, den tredje punkten, finansieringen av kulturlivet måste också innefatta privata initiativ. Det blir för utsatt, menar Widwey, om enbart staten finansierar vissa delar av kulturlivet.
Ingenting av detta särskilt kontroversiellt. Widwey har också en avsevärt mer utvecklad syn på mediekrisen och dess följdverkningar än exempelvis hennes svenska kollega. Där Lena Adelsohn Liljeroth tittar åt ett annat håll och hoppas att allt ska lösa sig av sig själv vill Thorhild Widwey på allvar använda de verktyg hon förfogar över. Norge införde i vintras en plattformsneutralitet vad gäller presstödet. Den statliga politiken ska inte intressera sig för distributionsform.
- För mig har det varit viktigt att presstödet inte hindrar nödvändig innovation. Det spelar ingen roll om nyheterna förmedlas digitalt eller i papper, det överlämnar vi åt medierna själva att bestämma. De flesta norska mediehus sliter för att hantera snabbt sjunkande annonsintäkter. Samtidigt ser vi en ökning när det gäller digital mediekonsumtion, mediebranschen befinner sig mitt i en process där man ska vrida sig från papper till digital. Jag noterar att det inte gjorts någonting för att försöka bidra till den här övergången när det gäller de statliga bidragen som finns för att säkerställa den publicistiska mångfalden.
Vi talar om nationalismen, om det norska debattklimatet. Vad som hänt efter att Fremskrittspartiet tagit plats i regeringen. Thorhild Widwey börjar i en annan ände. Säger att hon vuxit upp politiskt med det parti som grundades av Anders Lange 1973 men som under närmare tre decennier (1978-2006) leddes och präglades av Carl I Hagen. I dag leds FrP av 45-åriga Siv Jensen. Så länge Widwey varit politiskt aktiv har Fremskrittspartiet funnits som en kraft i den norska politiken.
- Jag får ge en eloge till Erna Solberg och Siv Jensen som lyckades sitta ner och identifiera likheter mellan våra partier och inte fokusera på det som skiljer. Alla som lever av politik vet att du kan sitta och skrika på dina principer tills du dör, principer är bra att ha. Det är enkelt att styra efter dem. Men politik är det möjligas konst, att skapa en politik som rymmer principerna och som du samtidigt kan få en majoritet som stöder.
Debatten om debatten då? Om vad som egentligen får sägas i den norska offentligheten? Om det faktum att Anders Behring Breivik var medlem i FrP under många år.
- Att Behring Breivik under en kort period var medlem i FrP i sin ungdom innebär ju inte att FrP kan lastas för de gruvliga handlingar han utförde. Det måste man klara att diskutera. Vidkun Quisling hade ju "connection" till vissa partier i det här landet, vi kan inte döma dessa partiers politik i dag för det. Jag upplever inte att det är svårt att diskutera de här sakerna i Norge i dag.
Och samtidigt har det bara gått några månader sedan Pontus Kyander, tidigare chef på Trondheims konstmuseum, orsakade kulturpolitiskt kaos. Strax innan han skulle sluta i vintras skrev han ett förord i en konstkatalog där han var djupt kritisk mot Fremskrittspartiet. När den norska kulturministern fick reda på det ringde hon upp styrelsens ordförande och frågade vad som pågick. Kyander fick ett snabbt sms från sin chef vars budskap knappast kunde misstolkas. ”Jag vet inte vad du håller på med, men nu har du satt i gång ett helvetes liv. Statsministern och kulturministern har ringt till styrelseordföranden. Och jag har fått telefon från kulturdepartementet. Man säger att du kallat FrP för ett nationalistiskt parti. Trodde vi var eniga om att du skulle låta bli sådant tills du slutar. Du får det på din egen CV och det stärker minsann inte museet. Onödigt!”
Thorhild Widwey säger att det var en storm i ett vattenglas. Hon hade inga som helst ambitioner att lägga sig i Kyanders åsikter eller strypa debatten. Hon ville enbart informera sig, veta vad som pågick. Absolut ingenting annat. Hon är i själva verket en stor anhängare av en bred, pluralistisk debatt med högt i tak. Om jag bara visste hur mycket kritik hon fått. Och jag tänker att hon låter nästan på pricken som Ferenc Kumin, biträdande statssekreterare hos regerande Fidesz i Ungern som sköter den ungerska regeringens kontakter med omvärlden. Allt är bra i Ungern. Omvärlden har fått rubbet om bakfoten. Det finns ingen anledning till oro. Överhuvudtaget. Som bekant är verkligheten mer komplicerad än så.
Nästa möte väntar för Widwey. Vi säger hej och Kjetil kommer gående och lotsar ner mig i hissen. Utanför entrén sitter en tiggare. Om några timmar klubbar Fremskrittspartiet och Höyre igenom ett förslag som gör det möjligt för norska kommuner att förbjuda tiggare på gatorna. För den som följt finansminister Siv Jensens argumentation mot romska tiggare innan hon kom i regeringsställning är utvecklingen fullt logisk. Det är bara ett år sedan Jensen i en intervju med NRK omedelbart ville tvångsavvisa romer från Norge, alla "ser vad som pågår. Nog är nog", kommenterade Jensen. I dag är hon en av Norges mäktigaste politiker.
Det finns åtskilliga skäl att mycket noggrant följa den norska utvecklingen de kommande åren.
