Allt oftare de senaste åren har jag kommit på mig själv att sakna Cecilia Stegö Chiló. Hon var kulturminister i en dryg vecka hösten 2006. När det visade sig att den nya ministern inte hade betalat licensavgiften och dessutom använt svart arbetskraft blev trycket för stort. Hon hoppade av och lämnade över till Lena Adelsohn Liljeroth. Stegö Chiló var en skolad debattör, hade varit chef för tankesmedjan Timbro och bar med sig en vana att diskutera både idé- och sakpolitik i det offentliga. Det hade naturligtvis blivit en helt annan nerv i den kulturpolitiska idédebatten om Stegö Chiló hade fortsatt. Istället följde en kulturminister som blev allt mindre intresserad av att diskutera sina idéer på en offentlig arena.
Relativt omgående under sin ministerperiod utvecklade Lena Adelsohn Liljeroth en aversion mot kulturpolitiska diskussioner. Det var alldeles uppenbart att hon inte ville debattera politikens inriktning med meningsmotståndare. Adelsohn Liljeroths bestående bidrag kan destilleras till Skapande skola-satsningen som är en kopia av ett norskt initiativ, visserligen vällovligt men som kulturpolitiskt arv efter åtta års styre inte särskilt imponerande. Kulturutredningen 2009 innebar inte den genomgripande förändring av den svenska kulturpolitiken som det var tänkt. Det var, i hög utsträckning, business as usual.
Det finns andra viktiga aspekter på tystnaden. Frånvaron av debatt, av starka meningsutbyten i det offentliga leder dels till att politikområdet osynliggörs i ännu högre utsträckning, dels att ingen tvingas skärpa sin argumentation. En stark motståndare tvingar fram bättre, mer distinkta argument. En högljudd, välartikulerad debatt insisterar på utrymme och blir därmed svårare att förbise i exempelvis en budgetförhandling. Rent strategiskt har en kulturminister åtskilligt att vinna på att fackområdets frågor diskuteras med stor intensitet.
Nu har det gått en dryg månad med en ny regering. Förvåningen över att Socialdemokraterna släppte kulturministerposten var initialt stor i det svenska kulturlivet. Det handlar då möjligen om en självbild som får sig en törn, kulturområdet är inte viktigare än så här. Det största regeringspartiet släpper ministerposten till sin lilla koalitionspartner utan att darra. Och när Europakommissionärerna ska rankas utifrån viktighetsgrad hamnar kulturkommissionären längst ner. Posten som blev över. Numera dessutom ytterligare desarmerad (medborgarfrågorna har flyttats till annan portfölj) för att knäppa den ungerske kommissionären på näsan. Och detta, att den europeiska kulturpolitiken är förpassad till Bryssels bakgård, är förstås svårartat problematiskt i en tid när kulturen är mer global än någonsin och där den nationella kulturpolitiken i alltför många länder blivit ett verktyg för dunkla nationalistiska böjelser.
Man kan, utan att ta i, konstatera att Alice Bah Kuhnkes första månad som kulturminister varit något besvärlig. Steget från generaldirektörsposten på den i sammanhanget stillsamt lunkande Ungdomsstyrelsen till Kulturdepartementet är långt. Det är förstås lätt att bli bekymrad över radiointervjuer som havererar, en tystnad som eskalerar för att sedan brytas med en debattartikel utan särskilt mycket innehåll. Men detta är nu, som redan konstaterats i debatten, varken första eller sista gången texter med kulturpolitiska ambitioner erbjuder luftpastejer – att här finns medierådgivare i bakgrunden med begränsad talang anar vi alltför väl. Men, det finns annat att oroa sig för, annat vi borde diskutera med större intensitet.
För vad är det som gör att en debattartikel, som den häromdagen i Dagens Nyheter, måste produceras under sådan uppenbar brådska? Vad är det som gör att en så viktig text innehåller så lite?
Frånvaron av en egen politik, av egna idéer. Det är alldeles uppenbart att i de regeringsförhandlingar som föregick regeringsbildningen diskuterades allt annat än kulturpolitik. Läget för den tillträdande Bah Kuhnke är således detsamma som för Cecilia Stegö Chiló och senare Lena Adelsohn Liljeroth 2006. Det finns ingen gemensam framförhandlad politisk plattform. Det finns inga självklara frågor att driva. Det finns ingen grund att stå på. Förslaget att lägga ned Medelhavsinstituten speglar både en desperation i budgetens elfte timma och en oförmåga att se konsekvenser vilket väcker oro. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inte diskuterat hur man ska förhålla sig till avgörande frågor annat än i fri entréreformen. I detta vakuum kan då ”ett levande kulturliv”, som det stod i debattartikeln, förvandlas till ”grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle” utan att någon riktigt förstått hur det gick till.
Att Alice Bah Kuhnke hittills inte haft så mycket att säga borde vara mindre oroande än om man faktiskt läser vad Miljöpartiet vill, inte minst på det mediepolitiska området. Partiet skriver följande: ”Presstödet bör utvidgas till att även omfatta moderna medier som webbtidningar och bloggar.”
När mediesituationen håller på att bli alltmer kritisk, när stora demokratiska värden står på spel, när landsändar riskerar att stå utan ordentlig journalistisk bevakning anser Miljöpartiet att frågan om presstöd till bloggar är en av de mest centrala. Inget tyder på att de avser att vara ironiska. Det är svårt att tänka sig en mer instabil grund att stå på när en ny politik ska kommuniceras.
Vad är det då som behövs? En ordentlig och genomgripande medieutredning som nagelfar alla de möjligheter som finns för staten att underlätta för både kommersiella medier och public service att finnas kvar och bidra till en offentlighet med många och kolliderande röster. En kulturminister som använder sin position för att diskutera kulturens förutsättningar, som använder sin position för att stärka områdets förutsättningar, som ser behov och möjligheter och förmår omsätta det i praktisk politik.
David Karlsson skriver i sin utomordentliga bok En kulturutredning: pengar, konst och politik (Glänta hardcore 01) om kulturpolitikens avideologisering, om bristen på kulturpolitiska diskussioner som en konsekvens av detta vilket å andra sidan borgar för en långsiktighet. Partierna är överens om det mesta. Problemet är att denna samstämmighet mer har att göra med bristande intresse än faktisk värdegemenskap.
Vi behöver, kanske mer än någonsin, en levande kulturpolitisk debatt. Förhoppningsvis orkar den diskussion som just brutit ut lyfta sig över personnivån och bli mer ideologisk. Vilken roll ska kulturen spela i ett modernt samhälle? Hur stora ska dess resurser vara? Hur ska gränssnittet mellan stat och civilsamhälle se ut? För att ta några frågor ur högen.
ÄMNET
Vad har den första månaden med en ny kulturminister inneburit för kulturlivet? Gabriel Byström skriver om debatten och bristen på en genomtänkt kulturpolitik.
SKRIBENTEN
Gabriel Byström är kulturchef. Skrev senast om den ungerska regeringens planer på att införa en skatt på internet.
