Günter Grass: När man skalar löken

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Om Günter Grass blivit antagen till marinen när han sökte dit som femtonåring hade kanske hans liv blivit annorlunda. Nu har livet och författarskapet i stället präglats av den ibsenska livslögnen att ha stridit med Waffen SS och tigit om det. Från svensk horisont kan det kanske vara svårt att förstå upprördheten över detta, men man måste komma ihåg att Grass, kanske mer än någon annan tysk författare, varit den tydligaste av kritikerna när det handlat om att göra upp med det nazistiska förflutna.

Grass har aldrig förtigit att han var nazist i ungdomen. Det var de flesta som var medlemmar i Hitler-Jugend eller kvinnoorganisationen Bund Deutscher Mädel. Men när det gäller sin tjänstgöring har det hetat att han var luftvärnssoldat. Det straffar sig att vara lögnhals när man spelat sanningsvittne, skulle man kanske kunna säga för att sammanfatta den mentala kölhalning som Nobelpristagaren utsatts för i den tyska offentligheten.

ANNONS

I sin självbiografiska roman Beim häuten der Zwiebel (När man skalar löken), lyckas författaren ändå hålla fast temat minne och glömska på ett överraskande skickligt vis. Grass är den typiske berättaren, som fick sitt Nobelpris för förmågan att ge röst åt den enskilda människans utsatthet i historiens olika skeden. Han skriver sina burleska och saftiga historier och det är framförallt på berättelsens nivå som den hantverksskicklige diktaren visar sin storhet. Men i den nya boken finns det en motsättning mellan den mjuka skiktade löken med det tomma innehållet och den glashårda bärnstenen, som konserverar livet från ett förflutet. Båda är metaforer för minne, och skapar en spän-stig dialektik som bottnar i barndomens Danzig och Östersjökusten. Författarens mor kallar honom för Peer Gynt, för att han spinner vidare på sina historier i det oändliga, även om de är rena lögner. Och omärkligt turnerar Grass vidare Peer Gynt-temat i skildringen av sin livslögn, tillhörigheten till Waffen SS.

- Du ljuger Peer, inleder Ibsen sitt drama från en annan kust. Men för Grass är lögnen densamma och tomheten i lökens mitt det som blir kvar, när skikt efter skikt av lögnlagren skalats av. Bärnstenen däremot, är vanligen förekommande på Östersjöns stränder. Än i dag går barnen ute i vattenkanten och letar efter små bärnstenar som spolats upp av vågorna. Inuti bärnstenens stelnade kåda finns ofta sandkorn, insekter eller andra små partiklar. De finns där, inkapslade, som klara minnen från en förgången tid. För Grass är ett sådant minne förtroendet för Hitler:

ANNONS

"Då måste jag ta fram den genomskinliga bärnstenen ur facket ovanför skrivbordet, för att se efter hur oskadd min tro på Führern var, trots sprickor i fasaden ...". Eller minnet av Aurora, en mörkögd skönhet från Sicilien under femtiotalets liftarfärder genom Europa: "Så omtänksam var Aurora, min oupplevda, i bärnsten förseglade, odödliga kärlek".

I kontrast till dessa skarpa, konserverade bilder står särskilt de tunna lökskalskikten från tiden i Waffen SS-pansardivisionen Frundsberg. Det är möjligt, ja rent av sannolikt, att minnesbilderna från virrvarret i krigets slutskede i de schlesiska skogarna inte så lätt låter sig rekonstrueras. Men jämförelsen med i stort sett hela resten av boken förefaller att halta en hel del. Författaren svär sig fri från att ha begått några krigshandlingar överhuvudtaget, utan verkar ha skeppats runt i skogarna längs Oder i minst ett par, tre månader utan att ens ha avlossat ett skott. Här ansluter Grass till en vanlig tysk myt för män födda före 1930. De deltog visserligen i kriget, men dödade ald-rig någon. En avlägsen bekant är från Polen. Hela hennes familj dödades av nazisterna och hon har bott i snart tjugo år i Tyskland. Överraskande nog har hon aldrig träffat en enda tysk man som avlossat ett enda skott. Men någon måste ha skjutit, någon måste ha massmördat och utrotat hela folkslag på olika ställen längs östfronten. Waffen SS hörde till dem.

ANNONS

Det är möjligt att Grass faktiskt inte begick några krigsförbrytelser, eller ens dödade någon. Det går aldrig att få veta, författaren minns inte längre. Vad man vet är dock att division Frundsberg var Hitlers sista hopp, som skulle rädda honom ur det omringade Berlin och hjälpa honom att fly söderut. Det var ett av de sista stridande förbanden i hela tyska krigsmaskineriet.

På något vis är detta också en annan sida av det faktum att Grass romanfigurer blandar sig i och ställer till det bland lökens olika skikt. I stället för att hålla dem stången, urartar självbiografin under långa delar till att bli en sorts katalog över levande förebilder ur författarens liv, resten av boken är påfallande många longörer om Grass som en ganska grovhuggen och osofistikerad typ, ett egocentriskt macho och en festprisse, bland många andra överlevare, som gillar att gestalta sig som en fixare och som går från klarhet till klarhet bland alla kvinnor som kommer i hans väg, på konstakademin i Düsseldorf, via Berlin till Paris, där han som nybliven tvillingfar skriver klart det magnifika förstlingsverket Blecktrumman på sin Olivetti reseskrivmaskin. Inte desto mindre finns det också några vackra och känslosamma partier, som avsnittet om moderns död, men också uppfriskande, som skildringen av hans första framträdande i Gruppe 47.

ANNONS

Som självbiografi är denna bok inget större verk, inte heller är det en särskilt bra roman. Men den har sitt obestridliga värde i gråzonen mellan dessa båda genrer, i minnets dialektik mellan de båda oförenliga minnespoderna löken och bärnstenen.

ANNONS