Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Locationscouten Josef Persson tror inte att särskilt mycket film spelats in uppe i Redbergsparken. "Men vyn här är riktigt fin. Man letar alltid efter platser som funkar att filma 360 grader, det gör det här", säger han.

Göteborgs stora drama

Runt om i staden pågår dagligen stor dramatik. En öde fabrik i 
Mölndal har varit mordplats, ett förråd på Bangatan tortyrkammare, och en vind på Dicksonska palatset Håkan Hellströms lägenhet. På film, alltså. Vi har träffat filmbranschens hårdast arbetande doldisar, som kan Göteborg som sin egen ficka.

Det snöar försiktigt när vi kliver ur SF Studios mörkblå Ford Focus på Västergatan. Josef Persson, location scout på produktionsbolaget Svensk Filmindustri, visar vägen till en plats han gillar. Precis bakom spårvagnshållplatsen Handelshögskolan sluttar ett berg ner från Landalahållet, och stentrappan som leder uppför berget kantas av stora, knotiga rhododendronbuskar. De bildar nästan ett valv ovanför oss. Josef ställer sig under lövverket och sneglar upp genom det.
– Den här platsen har jag föreslagit flera gånger, men ingen har nappat än. Synd. När solen går ner blir det så fint ljus här!
Josef tar fram en kamera och knäpper av några bilder.
– Som romantisk mötesplats. Eller bara en passage där någon ska gå förbi på väg från ett ställe till ett annat. Sådana behövs alltid, säger han.
Han pekar på den ljusgula trävillan tvärsöver spårvagnsspåret.
– I det huset hade Tuva Novotny sin lägenhet i 183 dagar.
Sedan vänder han sig mot det lejongula, bedövande vackra stenhuset nedanför rhododendronbuskarna.
– Och längst upp i det här huset finns en riktigt maffig paradvåning som jag vet har använts flera gånger.

I november fick Josef manus till en kriminalserie i sex avsnitt som ska börja spelas in i mars för att sedan sändas i Viaplay. Hans jobb är att scouta platser till varenda scen som ska spelas in. Mellan tummen och pekfingret rör det sig om ett par hundra platser som han finkammar Göteborg för att hitta.
– Och helst ska jag ta fram några alternativ till varje, så bestämmer regissören, scenografen och fotografen sedan, säger Josef.
Dagen innan vi ses har han åkt runt i hela stan för att hitta en villa som kan bli huvudpersonens bostad. En annan dag kan han ägna åt att hitta rätt restaurangmiljö.
– Det är ett rätt så oglammigt jobb. Men det är väldigt kul. Jag brukar göra det här på vintrarna ibland, annars är jag mest stillbildsfotograf och steadycam på filminspelningar, säger han när Forden återigen susar genom Nya Allén.

Serien Josef jobbar med ska utspela sig i Göteborg. Men det är ingen självklarhet. Egentligen figurerar Göteborg rätt sällan i rutan som just Göteborg, trots att många produktioner spelas in här. I vår sänds SVT:s jättesatsning Vår tid är nu, en dramaserie i 20 avsnitt med bland andra Susanne Reuter. Där kommer nog många göteborgare känna igen sig, trots att den utspelar sig i Stockholm är den nästan helt inspelad här i stan. Filmen om Björn Borg som har premiär senare i år, Borg vs McEnroe, utspelar sig främst i Södertälje, London och New York. Men var är den inspelad? I Göteborg, precis som den finsk-tysk-svenska filmen Tom of Finland som har svensk premiär nu under filmfestivalen och som egentligen inte har något alls med Göteborg att göra. Ändå får Gatenhielmska parken i Majorna föreställa en finsk mötesplats för bögar under 40-talet och Stadsteatern har i filmen förvandlats till en finsk bio. Varför då?
– Göteborg är en väldigt bra stad att spela in i, säger Martina Eriksdotter som är filmutvecklare på Göteborgs stad.
– Det finns så fantastiskt många olika miljöer, allt från kargt kustlandskap till tät granskog med insjöar, klassisk lantlig miljö och epokarkitektur. Det är nära till allt vilket är logistiskt smidigt. Och det är mindre trafik här än i exempelvis Stockholm.

Ett annat stort skäl till att spela in i Göteborg är att Film i väst, den västsvenska filmfonden, är generösa med bidrag till filmer som spelas in i Västra Götalandsregionen. Nina Natri som jobbat med locations på drygt femton filmer och tv-serier vet:
– Det är en jätteviktig del, sånt räknar man noga på.
Men den lösningen kan innebära problem.
– När jag jobbade på Sune i fjällen fick jag leta efter fjällstugor i Göteborgsområdet eftersom alla stugscener skulle filmas här. Folk bara skrattade åt mig! Jag hittade ingenting som funkade och det slutade med att vi fick bygga upp fjällstugan i studio.

Josef kör oss till en nedlagd fabrik i Mölndal, gamla Papyrus. Fabriken har varit stängd i många år och nu har flera av lokalerna rivits. Lika bra det, tycker Josef.
– Det är så otroligt uttjatat. Jag skulle gissa att minst 30-40 filmer, säkert fler, har spelats in här. Det är garanterat många i Johan Falk-filmerna som har dött i den här fabriken, säger han.
Vi går fram till fönstren och kikar in.
– Det här var verkligen en våt dröm för filmskapare förr, säger han.
Josef jobbade som location scout på Känn ingen sorg. Där var Papyrusfabriken med flera gånger, först som brinnande svartklubb i Köpenhamn och sedan som boxningslokal.
– Ruffig, sliten industrilokal… Det funkar till mycket. Men jag tycker vi är på väg bort från det nu, från så typiska platser. Det är samma sak med knarkuppgörelser under en bro, det har alla sett tusen gånger. Alla försöker hitta på något nytt, eller åtminstone nya platser, säger Josef.
En kvinna kommer ut ur en av lokalerna och säger att det är förbjudet att vistas på området. Vi packar in oss i bilen och åker vidare.

En ny plats – vad är det då? Josef drar ett exempel, också från Känn ingen sorg:
– Vi var på Dicksonska palatset och rekade för en scen med ett bröllop. Så frågade vi om vi fick gå upp och kolla lite på vinden. Och där var det helt orört. Ingen hade filmat där och det var jättefint. Det blev Jonnys lägenhet, fast exteriören ligger nere vid Klippan.
Josef berättar att han har en förebild i locationvärlden, Alex Jönsson.
– Han är expert på att hitta udda platser och få tillgång till dem. På Melancholia fick han Vänersborgs kommun att ställa upp med sin golfbana, så man kunde spela in jordens undergång där. Mäktigt.
Även Nina går igång på att hitta outforskade platser.
– Det är så trist när man kommer till ett hus som verkar perfekt och de bara: ”tyvärr, Snabba cash har varit här”. Att få listan över platser, sätta sig i bilen och leta… Jag tycker det är vansinnigt roligt.

Tanken är att ännu fler filmer ska spelas in i Göteborg framöver. I normala fall avsätter Göteborgs stad årligen två miljoner kronor i stöd till filmbranschen. Från och med i fjol och fram till 2021 är stödet i stället tolv miljoner, fördelade på olika mottagare. Bland annat har man anställt en filmlots, som jobbar på Business region Göteborg och ska vara behjälplig med att söka tillstånd och hjälpa till med just locations. Allt för att det ska vara så smidigt som möjligt för Göteborg att synas.
– Det är jätteviktigt att staden syns på film, tycker filmutvecklaren Martina Eriksdotter.
Hon nämner fiktionsturism som en av anledningarna. I Ystad kan man åka på Wallanderturer, i Stockholm finns det Milleniumguidningar, i Fjällbacka har Camilla Läckberg-filmatiseringarna byggt upp en viss turism. Något liknande finns inte i Göteborg – än. Det finns inte ens någon samlad dokumentation över alla filmade locations.
– Men fiktiva platser lockar människor till besök. Om folk ute i Europa har sett Göteborg på film kanske de tänker på Göteborg nästa gång de ska boka en weekend. Att synas på film kan vara rent varumärkesbyggande för en stad eller region, säger hon.
Kanske är det minst lika viktigt för göteborgarna själva att vara representerade på film. Det tror Nina Natri.
– Det tycker ju folk är jätteroligt. Jag är själv från Backa Röd och vill alltid spela in där. Jag märker också att folk därifrån tycker det är svinkul att se sitt område filmatiserat. Och när jag ser Älvsborgsbron på film … Det är ju så härligt! Det tycker nog alla.

Josef parkerar på Gula Stråket 8 inne på Sahlgrenska. Vi ska till dagens sista rek: bårhuset.
– Det är en miljö som ofta syns på film, men inte alltid känns autentisk. Vi vill gärna filma i den riktiga miljön, säger Josef.
Överläkaren Mario Verdicchio och enhetschefen Camilla Sydvart visar runt i sjukhusets katakomber. Vi får se bårhuset med sina 216 platser. En obduktionstekniker visar var man lägger den obducerades hjärna och berättar om olika redskap. Vi går genom korridorerna. Det luktar, eller så inbillar vi oss, död. Då och då tar Josef upp kameran och fotar ur olika vinklar.
Vaktmästaren Solveig Wennerlöf är skeptisk till filminspelningar i bårhuset. Det har hon varit med om förr.

– Jag har slutat se kriminalserier. De behandlar vår arbetsplats respektlöst. Aldrig att poliser skulle få springa omkring nere i bårhuset eller att anhöriga skulle få dra ut lådor och se sina döda familjemedlemmar. Så går det verkligen inte till, säger hon.
Josef nickar.
– Det är just därför vi så gärna vill filma här, för att det ska kännas autentiskt. Ingen kan ifrågasätta den här miljön, till och med ljudet blir ju helt äkta. Men det är synd att väggarna är helt vita, det är sällan bra, säger han.
Ute i bilen börjar Josef fila på en strategi.
– Jag får nog åka till Östras bårhus och kolla där med. Så får jag presentera den jag tror minst på först, det är så det funkar.
Han backar ut från parkeringen och kör ut från sjukhusområdet.
– Alla kan hitta ett ställe att filma på, det svåra är att hitta rätt. Men det är ju det här som är det roliga: att få åka till nya ställen, porträttera dem och sedan sälja in dem. Ju finare, desto roligare.