Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Göteborgs stadsteater | Natten är dagens mor

Än en gång spelas Lars Noréns genombrottspjäs på Göteborgs stadsteater. Tomas Forser var där och såg fylla och förnedring och vass humor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Göteborgs stadsteater

Natten är dagens mor av Lars Norén

Bearbetning: Lucas Svensson & Dennis Sandin

Regi: Dennis Sandin

Medverkande: Anna Bjelkerud, Olof Mårtensson, Mattias Nordkvist, Lars Väringer

Scenografi och kostym: Stine Martinsen

Spelas t o m 22/11

När publiken satt sig och väntar på att spelet skall börja öppnas dörren till Nya Studion ljudligt. In kommer en ung kille och går framför scenen och ser in i scenrummet. Mot köket med spisen, skåpet med glas och flaskor och en glasbur till källarmästarkontor. Så tänds ljustavlor i bakgrunden och där står gestalter som frusna i tid och rum. Vi kommer att lära känna dem som fadern, modern och den minst heliga sonen. Betraktaren visar sig strax vara den yngste sonen, David. Han ser mot dem som om de är minnesbilder. Tydliga och frånvarande.

Vi har blivit presenterade för urscenen i Lars Noréns genombrottsdrama från 1982, Natten är dagens mor.

Det har sagts att den textbundna talteaterns tid är förbi. Slut med roller och representation och i stället dags för performance och stundens aktioner. Med det har scenisk vitalisering följt men också ett överflöd av pratteater utan verbal attack och spänst. I allt gör Noréns dramatik motstånd mot banalisering av språket. Natten är dagens mor är förvisso ett ordrikt drama men där finns ingen tom ordprakt, inte någon uppgiven språklig gest och inte en enda slapp formulering. Varje replik är skarpladdad, djävulsk och dödsbesatt lika väl som frigörande. Där pågår en oavbruten psykologisk analys mitt i denna ordkonst där allt har både yta och djup, är tragedi och rå komedi och rummet är slutet kring ett familjens slutspel utan försoning. I detta heter Noréns tradition Strindberg, Eugene O´Neill och Arthur Miller.

Hans drama lever som ett av våra främsta under det senaste kvartsseklet. Uppsättningen på Studion visar att det också tål en ganska omild behandling och likväl har kvar mycket av sin sprängkraft och frigörelsedimension.

Pjäsen är nedstruken och bearbetad av dramaturgen Lucas Svensson och regissören Dennis Sandin till hanterbart föreställningsformat. Men också med dörren till sist stängd mot konstens frigörelse. Det i Noréns text som får sitt starkaste uttryck när David i slutscenen dansar sig ut ur helvetet, förvandlar sin mordiska kniv till Fred Astaires käpp och, som det står, ”dansar som om han hade krafter kvar för ett helt liv till”. Här är den scenen struken och David frigör sig i stället sittande i röken från spisen under kupan som sänks över honom i föreställningens slutbild. Där går en flyktlinje upp i rök.

Pjäsen är en gåva till skådespelare. Det måste vara rena förförelsen att hantera denna dialog. Men det kräver nyanseringskonst och pausering mitt i det rasande raseriet och av och till sordinerat spel. Här har föreställningen sina brister och den förlorar därför paradoxalt nog litet kraft samtidigt som pjäsen vrids upp i tragedi.

Lars Väringer gör Martin till en ömklig och pinsam figur. En rytare och en krypare. I det får han publiken med sig. Men hans energi tar ibland kål på texten och tömmer gestalten på tragikens mer finstilta dimensioner och fylleförnedringen får nog alltför igenkännbara drag.

Anna Bjelkerud som modern Elin arbetar i motsatt riktning, sluter sitt ansikte kring sorg och uppgivenhet och vinner den vägen vacker scenisk lyskraft. Spelet igenom offrar hon inte en rörelse eller en min på den sentimentalitet som rollen kan fresta till.

Mattias Nordkvist som den äldre sonen Georg är som man kunnat se honom tidigare, sammanbiten i sin ensamhet och stark i sitt motstånd. I ett litet jam med brodern låter han trycket lätta och behandlar sin gitarr med en ömhet som för några minuter spiller över i gemenskap med brodern som fått låna hans saxofon. Det låter bra om bröderna här och det blir en skön stund i föreställningen.

Olof Mårtensson som den yngre brodern skaver sig uttrycksfullt fram i sin roll som identitetssökande tonåring med ivrig och litet sprucken röst. Han prövar sitt utseende i spegeln, lånar från tidens skådespelarikoner och står i mental radiokontakt med Caryl Chessman i dennes dödscell 2455. Då var det 1956 och där borta slöt sig rummet obönhörligt.

Sången Night and Day ljuder som en epilog från scenen. Men natten känner ingen dag.

ÄMNET

Göteborgs stadsteater sätter upp den moderna teaterklassikern Natten är dagens mor som hade urpremiär på Malmö stadsteater 1982 i regi av Göran Stangertz.

SKRIBENTEN

Tomas Forser är kritiker och medverkar regelbundet i GP. Recenserade senast Flotten, Hemmet, Sandlådan 2014 på Stadsteatern.