Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Alexandra Pascalidou gör teaterdebut på Göteborgs stadsteater, här med teaterns konstnärlige chef Pontus Stenshäll.

Göteborgs stadsteater bjuder in till ett viktigt samtal

Tomas Forser ser med nyfikenhet och förväntan fram emot nästa säsong på Göteborgs stadsteater.

Det var dags nu. Dags att Göteborgs Stadsteater presenterade sig som en teater med brännande aktuell repertoar. Förra säsongen lämnade mycket övrigt att önska för den som vill se en teater som står i förbindelse med sin samtid. 

När Pontus Stenshäll som stadsteaterns nye konstnärlige ledare nu presenterar sin egen repertoar för spelåret 2016/17 är det med ett generöst och varierat program som ställer sig mitt på torget och bjuder in till samtal. Linjen han lagt rör vid de centrala frågorna i vår tid men har plats också för experiment och workshops i källaren där en repetitionslokal har designats av Linda Spåman för samtal och läsningar. 

Stenshäll inleder som sig bör själv spelåret och gör det med Klaus Manns Mephisto i Ariane Mnouchkines dramatisering på Théâtre du Soleil 1979.  Den har senare spelats i USA och i Berlin men också häromåret i Pireus. 

Huvudpersonen är skådespelaren Hendrik Höfgen som läsarna av romanen kände igen som skådespelaren Gustaf Gründgens. En man av största sceniska gestaltningsförmåga och karisma. Men också en person av mycket böjligt slag, en karriärist som övergav sina teatervänner och lierade sig med det nazistiska maktövertagandets behov av scenisk glans. 

Det är om ansvar och moral det handlar och Fredrik Evers har en stor uppgift att hantera. Jag ser på teaterns repetitionsfoto att han är han sminkad som Gründgens Mefistofigur var med svarta vinkelställda ögonbryn som på både djävul och clown. 
Förväntningarna är stora. 

När så nästa vår avslutas med Tjechovs Körsbärsträdgården i Anja Sušas regi, kan man gott tänka att här finns en läcker logik. Trädgården heter numera marknad, vi befinner oss i ett Europa i kris och nyfascismen växer. Denna serbiska regissör gjorde för ett par säsonger sedan 5Boys.com på Backa Teater där fem tjejer vände på perspektiven och lekte pojkar och krig. Det var en av det årets höjdpunkter. 

Jag ser också att Björn Runge tar sig an en av de mest komplicerade författarna i den europeiska mellankrigstiden, Louis-Ferdinand Céline, som skrev Resa till nattens ände och blev en virulent antisemit. Runge citerade i sin presentation Zygmunt Bauman som sagt att "Europas historia är som en kniv med bladet vänt in i framtiden". Det blir intressant att se hur den skicklige och psykologiskt lyhörde Runge hanterar den kniven.
För den som vill vända familjehistoriernas kanske mer igenkännbara och psykologiskt lika dramatiska blad finns Ingmar Bergmans Höstsonaten som tyska regissören Lydia Bunk sätter upp i oktober.

Ja, detta bara något av det som är att vänta. Men linjen finns där, de stora frågorna som vi inte kommer undan med mindre än att andra besvarar dem. Det är därför djärvt och konskevent att teatern också fått Alexandra Pascalidou med på färden. 

Alexandras odyssé är arbetsnamnet på det hon skall reflektera. Regisserar gör Anna Ulén i samarbete med Stenshäll. Pascalidous presentation av uppdraget blev en retorisk fullträff utifrån den erfarenhet av samtiden som gör hennes röst så viktig i vår offentlighet.