År 1859 utförde Marcus Larson en stor målning på tio timmar inför publik, med titeln Hav i månsken med fyr och brinnande ångbåt. Det skedde inför studenter på Lunds universitet och är också tillägnad ”Student Corpsen”. Resultatet är imponerande, inte minst med tanke på den begränsade tidsåtgången. Visst finns det något av uppvisning och scenshow över tilltaget, minus rökmaskinerna antar jag: alla häftiga effekter fick beredas plats i själva målningen.
Att det går en röd tråd från 1800-talets romantik till dagens goth är ju en tes som utsägs redan i utställningstiteln, en tes som i materialet framstår som mer specifikt insnävad till hårdrockens estetik. Marcus Larson dominerar stort, med enstaka inslag av norska mer eller mindre samtida artonhundratalskollegor: Lars Hertevig, Knud Andreassen Baade, August Cappelen. I övrigt visas hårdrocks- konvolut, med originalförlagor, och scener ur spelet The Elder Scrolls – Skyrim som väggprojektion.
Snyggt installerat är det, med dramatiskt strålkastarbelysta verk i dunkel, helt i temats anda. Inte minst Larsons oljor mår bra, hans raffinerade transparenser i vatten- och ljuseffekter kommer till sin rätt, men också ramarnas guldskimmer, dessa ramar som annars så ofta bara känns svulstiga och besvärande. Om hans teatrala, närmast scenografiska landskap i ett modernistiskt perspektiv förknippats med överdrifter och dålig smak så är han här i ett sällskap som byter ut jämförelseskalan. Inte längre sämre än Caspar David Friedrich. Utan bättre än hårdrockskonvoluten.
Skämt å sido: jämförelserna är inte bara publikknipande utan också intressanta och relevanta. Ändå urskiljer sig en skillnad rätt snart: det sublima, detta romantikens favoritbegrepp, var inte i behov av det övernaturliga. Det skräckinjagande, fasansfulla, övermäktiga, allt som överträffade människans mått, stormar och katastrofer, den isande ödsligheten, natt och tystnad – allt detta kunde världsalltet bjuda på i övermått, utan spöken och monster. Men från en säker position kunde också det som ingav bävan eller till och med fasa begrundas och avnjutas. På samma sätt som fantasin lockas av Larsons brinnande och förlisande skepp. På samma sätt som vi slår oss till ro i biografen inför en film som Gravity.
Nog för att romantiken också drogs till det övernaturliga. Men när Mattias Lindeblad skissar en historik över hårdrockens konvolut nämner han ett omslag av Kristian Wåhlin som en ren hommage till Caspar David Friedrich. Och mycket riktigt, kyrkoruinen i snö finns där, men han säger ingenting om den svepta likkistan buren av mystiska ansiktslösa munkar i kåpor.
Det sublima står i en nära och ömtålig relation till det löjliga, och detta steg ut i det löjliga tas inom hårdrocksestetiken, inte undantagsvis, utan regelmässigt, som ett outtalat genrekrav.
Musikern och målaren Kristian Wåhlin, på utställningen rikligt företrädd, är på många andra sätt imponerande. Vänder vi oss bort från begreppet konsthistoria med dess underförstådda smakkriterier och värdehiearkier mot andra begrepp som har att göra med subkultur och genre så förstår man att vissa saker bara ska vara på ett visst sätt. Dras man till en viss populärkultur dras man också till dess begränsningar, dess register, teckenvärld, ”stil”. Att utställningen ifrågasätter begreppet ”kitsch” gör den rätt i. Konsthistoriens kompass snurrar här på ett annat sätt. Men onekligen uppstår ett nytt läge när också konstmuseerna överger väderstrecken ”bra” och ”dåligt”. Och hur befogat det än är att tala om ”klassiker” i samband med till exempel Marcus Keefs omslag till Black Sabbath så är det en estetik som kan upplevas som världsfrånvänd och bakåtsträvande. Medan 1800-talets romantik var den tidens avantgarde, ofta också i politisk bemärkelse.
Katalogen är annars exemplarisk, med texter som reder ut romantikens och genikultens framväxt ur upplysningsidéer och tysk filosofi, men det som utställningen bjuder på är jämförelsevis ett ganska tunt utsnitt. Det är svårt att värja sig mot intrycket av att den inte bara strävar efter att arbeta med fruktbara likheter utan också fiskar efter publik i två olika vatten. Inget fel med det heller, men romantiken får onekligen en grundligare genomlysning är konvolutestetiken.
Vilka egna smak- och kvalitetsbegrepp man än tar med sig eller lämnar kvar hemma till en annan gång – tråkigt är det inte. Det är intressant att förstå att det var romantiken som upptäckte den nordiska naturen, på omvägen via Düsseldorf. Något som också banade väg för den senare nationalromantiken, med dess mer vemodiga skala och med inspirationskällorna belägna i Frankrike istället för Tyskland. Precis som den nyss avslutade En målad historia är Skräckromantikens landskap återigen utställning och forskning i lyckad förening, med paralleller dragna till nutida fenomen. Men den här gången med något snävare representation.
.
Ämnet
Utställningen Skräckromantikens landskap på Göteborgs konstmuseum låter 1800-talets nordiska skräckromantik möta dataspelens fantasylandskap och skivomslag från hårdrocksband.
Skribenten
Mikael Olofsson är konstkritiker och konstnär. Medverkar regelbundet i GP och recenserade senast Vivian Maier på Hasselblad Center.
