De sprakar av uppfordrande eufori, Emil Noldes arbeten. Drygt hundra år har passerat sedan den då trettioårige träsnidaren valde att ägna sig åt den fria konsten på heltid. Född och uppvuxen under 1800-talets senare hälft som bondesonen Hans Emil Hansen i byn Nolde vid den tyskdanska gränsen roade han sig tidigt med att utföra målningar i fläder- och rödbetssaft.
De stränga föräldrarna ogillade den onyttiga konstnärligheten och därför sågs en träbildhuggarutbildning i Flensburg som ett passande val. Tack vare en lyckad vykortspublicering – med bilder föreställande alper och väsen – blev Nolde ekonomiskt oberoende och kunde kasta av sig föräldrarnas pragmatiska ok. Detta blev startpunkten på ett av de mest omtvistade konstnärskapen i Tysklands historia.
De senaste åren har Noldefebern stegrats utan märkbar mättnad. Den retrospektiva utställningen Färgstormar, som visas på Göteborgs Konstmuseum och tidigare arrangerades på Prins Eugens Waldemarsudde där samtliga verk har inlånats från Stiftung Seebüll, är dock den största ingående Noldeutställningen i Sverige på närmare fyrtio år.
Redan efter några minuter på Konstmuseet där Noldes grafiska blad, akvareller och oljemålningar intar vägg efter vägg är det lätt att förstå varför hans färgkombinationer och trolska motiv förtjänar att ses ånyo. Hans inflytande på nu levande neoexpressionistiska konstnärer som bland andra Georg Baselitz är inte heller att förringa. Även om man inte faller handlöst för Noldes konst är den svår att vara likgiltig inför. Eldigheten flammar starkare än hos många andra tyska expressionister; ett koncentrat där alla dämpade och stilistiska restriktioner verkar ha upphört.
Om man utgår från Noldes måleri och antar att den speglar hans inre, avtecknar sig snart bilden av en otyglad men ärlig person. Den hederliga glorian hängde även med ett tag, därtill sågs han som ett offer för nazidiktaturens förtryck. Han var konstnären som fick över tusen verk beslagtagna av NSDAP, fler än någon annan branschfrände under samma tid. Hans triptyk Kristi liv fick en central plats i den turnerande utställningen Entartete Kunst (degenererad konst) som öppnades i München 1937. 1941 utfärdades ett totalt yrkesförbud då han ansågs inkapabel till att producera ”bra” konst. Han blev utfryst under dessa år, för att senare efter andra världskrigets slut upphöjas till skyarna som en hjälte.
Men mycket av detta skorrar falskt – något som uppmärksammats på senare år – för Nolde var i själva verket medlem i det nazistiska partiet och därutöver en ihärdig antisemit. I brev efter brev försökte han övertyga exempelvis Joseph Goebbels om att hans konst var urtysk, att den definitivt inte borde gallras bort. En lismande personlighet utkristalliseras, en sida som länge tystades då den ansågs oförenlig med de djärva dragen i hans konstnärliga produktion.
Kanske är det just denna skarv mellan tron på konstens godhet och den hårdkokta verkligheten som adderar en extra dimension till varje ny Noldeutställning. Historieskrivningens ombytlighet kan inte redovisas tydligare än så. Men det är främst i katalogen som nazistkopplingarna märks, i betraktandet av utställningen svävar de mest i tanken.
Oljemålningarna är många och till dem hör bland annat trädgårdsskildringarna med intensivt lysande blommor. Här syns också gestaltningar av ursprungsbefolkningen på Nya Guinea, dit han reste för att tillgodose sitt ”intresse för det främmande, för världens och rasernas begynnelse”. De presenteras i svartbruna ramar som hängts i tämligen konsekventa men fantasilösa rader. De upprörda skyarna och haven återkommer titt som tätt och det är fortfarande svårt att värja sig för sentimentaliteten de åkallar.
I den sena oljan Hög sjö – ovädersmoln från 1948 förhöjs dramatiken då det skummande vattnet konkurrerar med en psykedeliskt orangerosa himmel. Koloriten är bortom all sans – påträngande och gränslös. Fast det är framförallt i landskapsakvarellernas modesta format som Noldes färdigheter når längst. Dessa ”omålade bilder” (1938–45) skapades i smyg under hans år av yrkesförbud. Överflödiga detaljer har skalats bort och färgerna sväljer glupskt varje blick. De fångar modernismens självupplösande extas i några våta pölar.
Mindre stringent är den tidige Nolde, vars bedrifter går att betrakta i den tama målningen Ljus havsstämning från 1901.
Utöver de tråkiga nybörjarverken överraskar ett par filmatiseringar av expressionistisk dans som konstnären lär ha uppskattat: Mary Wigmans drastiska koreografi samt Loie Fullers serpentindans, den senare virvlar hologramlikt på en transparent skärm. Avbrotten livar upp den regelmässiga hängningen runtomkring.
Noldes färgstormar fascinerar än, fastän de numera bemöts med viss skepticism: modernismens jakt efter ursprunglighet har demonterats då den implicit korresponderat med de rasbiologiska doktriner som kom att legitimera och vävas in i den nazistiska ideologin. Kransberättelsen om konstnärens politiska färg – som rullas ut i utställningskatalogen – är minst lika intressant. Den tar oss bortom den förgångna tidsepoken och påvisar konsthistorians bearbetning i skrivande stund.
Noldes expressionism är måhända en gnista från förr, fast utanför ramarna skissas hans historia än. Processen framträder ovanligt pregnant i detta fall. På så vis interagerar denna utställning väl med temat i årets Göteborgsbiennal – för Nolde är i hög grad en ”story within a story.”
Ämnet:
Uställningen Färgstormar med Emil Nolde (1867–1958) på Göteborgs Konstmuseum, som tidigare arrangerades på Prins Eugens Waldemarsudde, är den största ingående Noldeutställningen i Sverige på närmare fyrtio år.
Skribenten:
Sara Arvidsson är konstkritiker och skribent och skriver regelbundet i GP. Recenserade senast Göteborgs internationella konstbiennal tillsammans med Mikael Olofsson.
