Göteborgs konsthall | Jonas Dahlberg – Hall of mirrors

Jonas Dahlbergs utställning Hall of mirrors är en konstnärlig och installationsteknisk triumf som placerar Göteborgs konsthall på kartan över de konsthändelser som absolut bör besökas i höst och vinter. Härinne bromsas tiden, uppmärksamheten skärps, från regnet utanför entrén har man med några få steg trätt in i en annan värld, eller en total ”annorlundahet”. Det är mörkt och drömskt, det är tyst och välbekant men främmande, det är kusligt eller kanske tvärtom lockande i sin ödslighet. Vad mera är: lokalerna fungerar, som vore Konsthallen ritad just för denna utställning. Vad handlar det då om?

De sex stora svartvita filmprojektioner som visas i den stora salen skulle man med en sammanfattande term kunna benämna ”rumsundersökningar”, men därmed är litet sagt. Tillkomståren spänner mellan 2000 och 2011, flera av dem har visats separat i andra sammanhang, men den sextett som de bildar här drabbar ändå med överraskande kraft och komplexitet, som vore detta slutmålet. Något de delar är en ödslighet där kamerarörelsen blir det enda subjektet. Som i de två äldsta verken: en kameraåkning i horisontalled tar blicken genom en ålderdomlig lägenhet som aldrig verkar ta slut. Medan en kameraåkning mitt emot rör sig vertikalt genom en lika öde byggnad, neråt, våning efter våning, som en hiss på väg mot helvetet, fast vi kanske snarast befinner oss i limbo. I båda fallen konstrueras i fantasin byggnader som är orimliga, monstruösa. Och där kontrasten mellan kamerans undersökande ”öga” och den totala frånvaron av allt övrigt liv kan upplevas som skrämmande.

Det blir ett tema med variationer. I View ­ through a park tar sig kameran sakta in genom fönstret i ett hus, undersöker lägenheten därinne, vänder sig åter ut genom ett fönster, zoomar genom en park mot huset mitt emot, för att än en gång närma sig fönstret, tills betraktaren förstår att skeendet är loopat och att parken och fönstret och huset ständigt är detsamma. Inte desto mindre breder i fantasin en mardrömsstad av identiska parker, hus och lägenheter ut sig, spöklikt avfolkad. Medan One way street består av en klassisk kameraåkning längs en regnvåt nattgata med en modernistisk monterliknande arkitektur, lysande och transparent men utan liv, som i någon futuristisk arkitektonisk vision från tjugotalet, historielös.

I ett kort utställningsförord kopplar Konsthallschefen Mikael Nanfeldt filmerna till övervakningskameror, panoptikon och Michel Focaults teorier om kontrollsamhället. Utan att för ett ögonblick bestrida relevansen i detta fastnar jag på annat håll. I något som mer har att göra med filmmediets grundläggande elementa, i hur rum, kamera (ursprungligen samma ord) och förlopp blir ett. Film utan handling, scen utan drama, tid utan utveckling, kamerans rum i kuslig sammansmältning med seendets rum. Som i en orsak utan verkan och en verkan utan orsak. För mig är detta rena skräckfilmerna. Lite grann som i mina bleknande minnen av The Shining: finns det överhuvudtaget några tomma rum? Fylls de inte genast av spöken, det vill säga minnen, associationer, farhågor, projektioner?

Det temat kan tyckas skärpas när man trevande går in i nästa rum och rena mörkret och styr mot de knappt hörbara rösterna som visar sig leverera rums- och platsbeskrivningar. I tredje och sista rummet smälter bokstavligen tre projicerade rumsinteriörer sakta ihop till ett ingenting, som i en materialiserad glömskeprocess. Rösternas beskrivningar visar sig utgöra ett bearbetat arkiv av anonyma människors minnen av rum från verklighet eller filmer, och kanske kan man tycka sig identifiera några av dem (Die Hard, Vertigo?)

Rent litterärt eller visuellt (bildbeskrivningen blir ju ett intressant gränsområde) är de av högst varierande halt. Men utställningen inspirerar i högsta grad till att fundera runt rum, arkitektur, minne och film på nya sätt. Och jag skulle gärna bidra till arkivet! Antingen med ett rumsminne från mitt nedbrunna barndomshem ... Eller också med ett filmminne, kanske av den modernistiska villan på Mount Rushmore strax före slutscenerna i Hitchcocks North by northwest. Frågan är hur jag skulle beskriva den?

1/6

Mikael Olofsson