Jag befinner mig på en loppmarknad i sällskap av min yngste son när jag nås av beskedet att en av våra största skådespelare har gått ur tiden. Strax intill oss är klädstängerna fulla av kostymer, mönstrade blusar och klänningar. Här ligger hattar och handskar.
För mitt inre ser jag Gösta Ekman stå där och välja och vraka i kostymförrådet, ivrig att lägga ännu en ny figur till samlingen. Ytterligare en tilltufsad man i illa matchande klädsel eller för liten kavaj som med nöd och näppe, och andan i halsen, snubblar fram i motvind mot närmaste busshållplats.
Gösta Ekman med ett leende, samtidigt alltid med största möjliga allvar. Långt från plumphet och åtlöje utmejslade han sina folkkära figurer, oavsett om de hette Papphammar eller Sickan. Aldrig var poängen att skratta åt eller exkludera. Istället var Gösta Ekman en unik skådespelare med talang och tålamod nog att verkligen utforska komedin och utveckla genren. Få behärskade som han konsten att ladda komiken med stråk av tragik och magi. Ofta samtidigt.
Det fanns en udd i det mesta han gjorde. Ibland blev det absurt och surrealistiskt, ibland utmanande och radikalt, ofta också ren underhållning: ytterst njutbar och svår att värja sig mot.
Som jag har fnittrat åt ”snubbelkonstnären” Ekman, med sitt utstuderade kroppsspråk, som ständigt tycktes föra en kamp mot tingen. Och då talar jag inte bara om solstolar. Redan 1965 blev Tage Danielssons obetalbart komiska Att angöra en brygga en megasuccé, med Gösta Ekman, Monica Zetterlund, Lars Ekborg och Birgitta Andersson.
Därefter utvecklade och förfinade Gösta Ekman sin slapstick tillsammans med Hasse & Tage i filmer som Ägget är löst, Släpp fångarna loss det är vår, Picassos äventyr, Sopor och Äppelkriget.
Hasse & Tage kom att bli för Gösta Ekman vad Povel Ramel och Karl-Gerhard hade varit för hans pappa. Ett populärt samarbete kring lättsam komedi, ändå med finess och stänk av politiskt satir.
Som son till Hasse Ekman och sonson till Gösta Ekman den äldre kan Gösta Ekman juniors yrkesval på sätt och vis tyckas självklart. Ändå var det säkert inte det lättaste. Att uppvuxen i en lika omtalad som påpassad teaterfamilj faktiskt lyckas skapa något eget, något nytt. Men det gjorde Gösta Ekman den yngre.
Som tonåring var han med backstage och arbetade på sin pappas och Bergmans filmer. Gösta Ekman regidebuterade själv 1986 med komedin Morrhår och ärtor. Med tiden blev han professor i scenisk gestaltning vid Teaterhögskolan i Stockholm och kom att regissera på Dramaten.
På vägen hem från loppmarknaden tänker jag på hur självutlämnande och nervig han var, inte minst i frun Marie-Louise Ekmans filmer Nu är pappa trött igen och Puder, och hur han så enkelt växlade mellan Jönssonligan-komedi och pjäser av Strindberg eller Molière.
Gösta Ekman var proffs på tajming. Han bemästrade varje muskel i sin kropp. Men det är hans mimik vi aldrig kommer att glömma.
