Göran Ramberg | Påven hade sju barn Niccolò Machiavelli | Florentinsk historia

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Året är 1464. Den florentinske bankfursten Cosimo de’ Medici känner att slutet närmade sig och hans hustru fann honom länge sittande med slutna ögon: ”För att vänja dem vid det.” Vad hade inte dessa ögon sett i den världsliga halvan av tillvaron? Sanslösa flöden av floriner hade runnit genom hans fingrar. Snart var det slut. Han förberedde sig för evigheten.

Jag läser det i Göran Rambergs Påven hade sju barn som i tre essäer skildrar renässansens Italien och dess finansiella, militära och religiösa eliter. Det är en mycket bra bok. Den första essän handlar om grosshandlaren Francesco di Marco Datini (1315-1410) som lämnade efter sig 120 000 brev, alla affärshandlingar oräknade. Han skrev oförtröttligt och handlade med ylle, vapen, tyger, kryddor. En skeppslast av det senare kunde i dag värderas till 200 miljoner svenska kronor. När han dog donerade han 100 000 floriner till staden Pratos fattiga, meddelar Ramberg. Det är i dag 100 miljoner kronor. Småstaden Pratos alla fattiga måste ha blivit väldigt ofattiga.

ANNONS

Därefter följer en lång essä om släkten Medicis bank- och finansimperium i Florens – länge Europas största stad med runt 100 000 invånare på tidigt 1300-tal. Ramberg följer det bekanta mönstret förvärva, ärva och fördärva genom grundaren Giovanni och vidare gran maestro Cosimo, den giktbrutne Piero och Lorenzo de’ Medici – il Magnifico. De skapade Europas starkaste bank och i Florens samlades den tidens rikaste människor. 1422 cirkulerade floriner i staden för värdet av två miljarder nutida kronor. Medici härskade över penningflödet. Den magnifike Lorenzo kunde inte ett skvatt om bankväsende men var en helt fantastisk slösare – och enastående konstmecenat.

Sista kapitlet handlar om påven Alexander VI och släkten Borgia – känd som den slugaste opportunisten och mest skrupelfria maktspelaren vid denna tid. En forntida mafioso. När man tänker efter – vilket annat land har längre och envetnare producerat och exporterat just familjen som maktfull institution? Det gäller från 1300-talet till i dag.

Det var länge sedan jag läste en sådan suveränt kunnig och till klar pregnans välskriven populärvetenskaplig skildring. Det är faktiskt sensationellt. Göran Ramberg är åttio år, har varit advokat i sitt yrkesliv och debuterar nu med sitt livslånga intresse för italiensk renässans. Det kunde ju ha gått lika illa som när proffshistoriker skall göra det, men här erbjuds i stället ett berättande som är medryckande och som också verkligen vill sätta in läsaren i de komplicerade maktstriderna.

ANNONS

Det handlar om ett Italien där stadsstaterna i norr växer kraftigt genom handel och krig – Florens, Milano, Venedig och utmanar samtidigt påvlig penninghunger från söder och kunglig markhunger från väster (Frankrike, Spanien). Albizzikrisen och Pazzikuppen mot familjen Medici får Stureplans HQ- och Carnegiekanaljer att blekna. Hade dessa sentida bankmän levt i 1400-talets Florens hade fordringsägarna sannolikt kastat ut dem från palatsfönstren.

Ramberg är förstås ingen källforskare, han utgår från given sekundärlitteratur, men den har han läst så länge att den smält samman till grundlig bildning. Men han kunde nog ha redovisat den utförligare! Det betyder att han inte är källkritisk till sin natur utan i stället berättande som vid ett bättre middagsbord. Men med den sakliga balans som det anstår en god jurist.

När han beskriver kriget mellan Milano och Florens beräknar han kostnaden för de senares seger till 4,2 miljarder kronor. Men vad kostade? Det är ändå min undran. Det saknades ju flottiljer med Phantom F-16 och arméerna var inte direkt napoleanska till formatet.

Jag antar att kondottiärstriderna mer var gangsterstrider och sedan kostade affärsuppgörelserna. Krig som utpressning. Guldfloriner var dödligare kulor. Dessa materiella sammanhang skildrar Göran Ramberg hur som helst fenomenalt bra.

Som en händelse kommer nu också en av Rambergs källor till svenska – Niccolò Machiavellis Florentinsk historia. Det är den oförtröttlige Paul Enoksson – född 1923 – som översatt den väldiga krönikan. Ingen i Sverige har gjort mer för att introducera renässansens och barockens Italien än Paul Enoksson. Det är en enastående insats där han givit oss översättningar av Boccaccio, Bruno, Galilei, Vico och mer därtill. Åttioåtta år gammal avsänder han så översättningen av den Machiavelli som vi vanemässigt mest associerar med Fursten. Den här översättningen kompletterar både Enokssons översättning av Dino Compagnis Florentinsk krönika (2003) liksom av Machiavellis grundverk Republiken (2008).

ANNONS

Machiavellis florentinska historia är en väldig fresk med moralisk underton där allt handlar om maktfullkomlighet och nederlag, vinnare och försvinnare. Det är en krönikeprosa om fred och krig sida efter sida. Knappast en målande lustläsning men väl en ämbetsmans barska skildring av statsstatens politiska system och den historia som skapas av tumult och lidelser.

Machiavelli är ju också en framträdande republikansk tänkare. Här är han ämbetsmannen som undertrycker sin personliga uppfattning, men i tredje boken blir det ändå en rasande predikan mot partistriderna mellan guelfer och ghibelliner. ”Krig kan man börja men inte sluta efter behag.” Inte utan aktualitet.

En höjdpunkt är annars Pazzisammansvärjningen 1478 som även Ramberg skildrar färgstarkt. Där skall Lorenzo de’ Medici och hans bror Giuliano lönnmördas av de kapitalistiska konkurrenterna i familjen Pazzi. Guiliano dör av nitton dolkhugg i domkyrkan medan Lorenzo överlever i sakristan. Han kan sedan konsolidera sin makt och utplåna släkten Pazzi som Dante placerat i helvetet redan 200 år tidigare. I själva verket är hela denna florentinska historia en furstespegel för den grandiose Lorenzos de’ Medici för när han dör 1492 på krönikans sista sida sprids fördärvet i Italien. 2009 har Pazzikuppen uppstått som ett datorspel.

ANNONS