Det finns ett land som ingen vet vad man skall ha det till. Det finns en ålder då ledan drabbar på allvar och jaget tunnas ut inför verklighetens stumma massa.
In i detta land och denna ålder vandrar optikern Inger i Göran Moldéns andra roman Lögnarens ögon. Hennes man, en konstnär, har dött i hjärnblödning och efterlämnat en mängd, för hustrun, okända bilder med skrämmande innehåll.
”Vad ser ni nu?/ Röda, gula violetta klot./ Ett ögonblick! Och nu?/ Min far och mor och mina systrar.” Optiker Dippolds frågor till kunden i Edgar Lee Masters klassiska gravskriftsepos Spoon River handlar om att det vi ser inte bara registrerar en befintlig värld, utan också skapar världen genom att infärga den med vår längtan och våra minnen. Dikten är ett lämpligt prisma att läsa Lögnarens ögon genom.
Liksom i debutromanen Fågelskådaren (2006) är huvudpersonen i Moldéns nya berättelse en kvinna som levt ett drygt halvsekel och hinns upp av sitt förflutna.
Den krypande spänningen i debutboken, betingad av vaga känslor av hot mellan en vuxen son och hans mor, infinner sig dock inte riktigt.
Ämnet är nu delvis ett annat, fast inramningen, symboliken och den moraliska kritiken är besläktade.
Den dödes efterlämnade bilder kastar in Inger i en kris med psykotiska inslag. Skickligt rör sig berättaren mellan hennes inre och de landskap där hon irrar allt ensammare, utan att komma närmare frågan om meningen med de år som gått.
Romanen kunde nog ha varit kortare, men den övertygar ändå väsentligen i sin obevekliga inventering av en chock vars orsak inte är bildernas innehåll.
Det Inger kvaddas av är hemlighållandet: att något oerhört har pågått bakom hennes rygg medan hon har varit upptagen med sina precisionsinstrument.
Hon vill vakna ur det hon trodde var klarsyn, men det är för sent.
