Gör konst av det hon inte förstår

Hon slår motvilligt på ljuset till lysrören i taket. Vill helst stanna kvar i dagsljuset, men det är för kraftlöst en tidig vintereftermiddag i Frihamnen i Stockholm, där en av Charlotte Gyllenhammars ateljéer ligger.

Årets tomtekonstnär borstar bort gipsdamm från sin laptop och visar bildspel från sin senaste utställning. Noggrann med att jag ska se och förstå. I rummet är kaos och samtidig exakthet. Tio färgtuber och fyra flaskor Pellegrino på bordet, inpackade skulpturer på golvet, en spik att hänga kappan på och en intensiv men koncentrerad Charlotte Gyllenhammar som inte kan sitta helt stilla på stolen.

Hon har inte varit här så mycket på sistone. Just nu gjuter hon mycket – och då är hon i en annan ateljé som tål tuffare tag.

– Jag kan längta efter ro i ett slags hållbarhet. När jag gjuter blir det en fast form, något beständigt som finns kvar.

Har töjt gränser

Utifrån sett har Charlotte Gyllenhammar inte gjutit sig fast. Ständigt bytt genre, förflyttat sig, töjt gränser. Hon var ett 19-årigt löfte som kom in på Konsthögskolan – ”jag var ett slags ungt experiment” – och utbildade sig inom måleri, gick efteråt över till skulptur och lade sedan till foto, film och installationer. Numera gör hon i princip allt – utom just måleri.

I dag en etablerad och efterfrågad konstnär. Fast hon säger att hon fortfarande lär sig att bli konstnär, att det inte är något hon statiskt är.

En recensent skrev en gång att kärnan hos Charlotte Gyllenhammar inte är principen att hon ger recensenten formuleringsproblem. Utan att hon har förmågan att ge en recensent formuleringsproblem. Hon går inte att placera i ett fack – för plötsligt har hon rört sig vidare.

– Det jag begriper gör jag inte. Det jag gör är resultatet av sån’t jag inte lyckats begripa, när jag närmar mig en gräns där jag inte kan formulera mig längre, säger Charlotte Gyllenhammar som en förklaring på den egna drivkraften.

Konst kan ljuga

Hon går igång på konstens uppgift, på de förutfattade meningar som finns om en konstnär, om sanning och godhet.

– Konst kan vara fåfäng och falsk, konstnären behöver inte vara god i sig själv. Konst kan användas att förföra och ljuga och användas i olika syften. Du måste se till vem eller vad konstnären lyder.

Hon visste redan som litetbarn att hon skulle bli just konstnär. Ett slags inre vetskap som inte behövde formuleras. Det var ju vad hon ville. Hon förstod inte förrän väldigt sent att det kan anses utmanande att vilja bli konstnär, nästan provocerande.

Lägg till att Charlotte Gyllenhammar är uppvuxen i en inflytelserik och mediabevakad familj, som dotter till förre Volvochefen Pehr G Gyllenhammar har hon levt med beskrivningen av att vara en rebell, någon som fötts upp med silversked och sedan hostat upp den genom sitt yrkesval. Den bilden är för lättsmält, menar Charlotte Gyllenhammar.

– Mina föräldrar lät mig göra det jag ville – och jag hade aldrig gått med på något annat. Jag har aldrig låtit någon hindra mig. Mitt namn var en belastning när jag var yngre. Men nu är det mitt namn bara.

Skillnaden är att hon, till skillnad från många av sina kurskamrater från arbetar- eller lägre medelklass, redan som liten visste att det var möjligt att bli konstnär, en medvetenhet som gav en inre frihet.

Annorlundaskap

Att lämna Göteborg som 19-åring var just då en enorm befrielse. Uppvuxen i ett 1970-tal som hon inte får ihop med enbart solidarisk jämlikhetskamp eller Moodyssonsk Tillsammans-känsla. Hon blev tidigt medveten om ett annorlundaskap – och i skolan vill barn mest av allt vara som alla andra, inte sticka ut. Parallellt med insikten om att leva i ett privilegierat land och dessutom i en privilegierad familj fanns reella hot mot familjen. Utomlands kidnappades industriledares barn och familjen Gyllenhammar hade vakter. Tv:n kom in på allvar i de svenska vardagsrummen och vräkte in världen. På gott och ont.

Senare har Charlotte Gyllenhammar använt de minnes- och känslofragmenten i sin konst. Kidnappardraman, instängdhet, förlamningen inför det stora lidande man som barn tar in via tv:n och vad man gör med känslor av maktlöshet, vanmakt och kluvenhet.

Charlotte Gyllenhammar drar en vass gräns vid alltför privata frågor. Fäster blicken skarpt och säger ”jag tycker inte att det är relevant”. Inget tjafs eller mummel. Det finns en kan-själv-känsla runt henne, en beslutsamhet som inte är särskilt beroende av vad andra tycker.

Som när hon efter ett halvår lämnade tjänsten som professor vid Malmös Konsthögskola. Inga långa medarbetarsamtal eller utdraget velande. För övrigt den enda fasta anställning hon haft.

– Jag tycker om att undervisa. Men inriktningen barkade åt ett håll jag inte kunde stå för. Och jag var 31 år, mycket ställdes på sin spets: ska jag leva för detta, det är en enorm insats. Jag valde att hoppa av och inte gå in i en konflikt.

Blev vuxen sent

Det är ett beslut hon aldrig har ångrat. Och vi stannar där en stund. För Charlotte Gyllenhammar är ordet ”ångra” betydelsefullt. Som yngre beskriver hon sig som bepansrad och rätt så hårdnackad. Något hon i dag kan känna igen hos de konstelever hon ibland undervisar, ett sätt att skydda den egna sårbarheten och självkänslan. Hon tycker själv att hon blev vuxen sent, någon gång mellan 25 och 30.

– Som yngre erkände jag aldrig att jag ångrade någonting. Det blev en vuxen och väldigt laddad insikt. Jag insåg att saker inte måste vara bortkastade för att man ångrar sig.

En annan vuxeninsikt var något så banalt som att ta körkort. Men för Charlotte Gyllenhammar var det hopplöst, det som läraren sa gick bara inte in, hon korsade heldragna linjer och var trafikfarlig. Charlotte Gyllenhammar skrattar och säger att hon tränar på att luckra upp sin blockering, ett slags avstängningsknapp som gör att hon kan fokusera extremt när hon arbetar. Men som också kan vara ett hinder.

Att bli styrd, bli tillsagd eller att gå i grupp upplevde hon redan som barn som obehagligt. Gympa­pass och gå i rad. Att förlora sin identitet.

– Även ett litet barn kan känna hur det strider mot ens eget väsen.

När hon kom mötte Marie-Louise Ekman, dåvarande rektor på Konsthögskolan, löste sig körkorts­knuten.

– Hon sa ”du måste förstå att du har din egen logik”. Hon förstod. Sedan fick jag en snäll bilskollärare som ville mig väl och som förstod att vi var tvungna att vara överens om språket, säger Charlotte Gyllenhammar och menar att det är precis samma sak i konstvärlden: att du måste få möjligheten att utveckla det egna språket för att sedan kunna ingå i ett större språksystem för att lyckas.

Eller stå utan körkort.

– Som konstnär är man inte oberoende av andra. Helt isolerad i sitt eget språk riskerar man att gå under.

Slog igenom med ek

Hon slog inte igenom publikt med ett brak utan med en ek. Den hängde upp och ner vid Sergels torg 1993 och har levt vidare inuti Charlotte Gyllenhammar trots att den sågades i bitar för länge sedan. Verket ”Dö för dig” kom närmast till av en slump. En grupp konstnärer skulle placera ut konst i centrala Stockholm och platsen för var och en avgjordes genom en biljardbordssprängning, där bordet motsvarade en centrumkarta. Charlotte Gyllenhammar hoppades att hennes boll skulle hamna på en bakgata.

– Jag började nästan gråta när den stannade på Sergels torg. Men att byta boll hade varit fegt.

I stället tog hon i. Köpte en 120 år gammal ek via Skogssällskapet, forslade in det två ton tunga trädet med lastbil genom centrala Stockholm.

Trädet fick enorm uppmärksamhet. En tidig morgon var det dags att såga ner det. Charlotte Gyllenhammar behöll några bitar att ha hemma.

– Det var en svart morgon, säger Charlotte Gyllenhammar och försöker förklara dilemmat att göra konst som inte är bestående, installationer och projektioner som finns i stunden, att det både kan vara en lättnad och en sorg att släppa taget och att det ibland föder längtan efter att göra verk som fysiskt finns kvar.

Som skulpturer. För göteborgarna är hon välkänd för att ha utformat Göteborgs stads minnesmärke över Raoul Wallenberg vid Haga kyrkoplan.

Inför Två Dagar-uppdraget gick hon in i berättelserna om tomtens förgrundsgestalt: det givmilda helgonet Nikolaus.

När vi möts finns konstverket ännu inte fysiskt. Men är i princip färdigt inuti Charlotte Gyllenhammar. Hon ska använda rå, obränd lera och guld. Bakgrundsberättelsen är en blodig sägen om hur ett äldre par hyrde ut rum till tre unga studenter, mördade dem och la dem i saltlake. Sankt Nikolaus satte ihop deras sönderfrätta kroppar igen.

Vardagar är bäst

Charlotte Gyllenhammar tycker om att ha verket inne i huvudet: tre huvuden med guld i munnen, som symbol för de tre guldkulor som förknippas med legenden.

I huvudet pågår långa processer. Ofta jobbar hon mot långa deadlines, förfrågningar, uppdrag och utställningar långt fram. Mycket resande, mycket logistik: plocka ner, plocka upp och packa om konstverk. Lång framförhållning kan vara tärande.

– Jag tycker inte om att tänka för långt fram. Jag försöker tänka i termer av fördjupning och förhoppning i stället för planering.

Bäst är vardagar, blanka blad i almanackan. Vilket betyder tid i ateljén.

– Det är så lätt att förleda sig själv genom att vara synligt aktiv. Att bara det är jobb. Men mitt jobb är att göra ingenting, min plikt är att ha det tomt i almanackan, det är då det börjar hända saker.

Hon svarar ett omedelbart ja på frågan om hon är lycklig och det kommer ett stort skratt när vi drar parallellordet ”lyckad”. Nej, de båda hänger inte ihop – och Charlotte Gyllenhammar menar att det skulle vara bortskämt av henne att säga att hon inte är lycklig. Att det handlar om mening.

– Det finns ingenting som är meningslöst eller helt bortkastat, däremot kan det vara tungt, svårt och jag kan bli rasande över att inte kunna. Men känslan över att göra något med mening gör mig lycklig. Som en grundton.

Marie Branner