Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gåtan Jimmie Åkesson förblir en gåta

Tanken med Nyfiken på partiledaren är att belysa hur partiledarens livserfarenheter avspeglas i partiets värderingar. I Poul Perris samtal med Sverige-demokraternas Jimmie Åkesson förblev dock den förbindelsen gåtfull, fast på ett talande vis.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En ung Jimmie Åkesson drogs till Moderaterna som hade roligare fester, men så upptäcker han att Moderaterna är för EU och för kärnkraft, vilket gör den unge Jimmie bekymrad. Därför börjar han intressera sig för Sverige-demokraterna som dessutom var kritiska mot invandringspolitiken, vilket stämde med Åkessons världsåskådning.

Detta var runt 1994, men Åkesson uppfattade inte alls att Sverigedemokraterna samlade högerextrema och rasistiska medlemmar. Han säger att han kanske inte visste så mycket om partiet, men ändå nog för att snart starta en lokalförening. Dessutom fanns det ju rasister i alla partier, påpekar Åkesson. Tja, i så fall är fördelningen mycket ojämn.

Poul Perris visade en påtaglig energi för att ringa in denna gåtfulla förträngning av partiets belastningsregister. Sverigedemokraterna har ju ett slags rekord genom sina uteslutningar av brunbetsade medlemmar. Åkesson såg dock inte några svårare problem. Han växte ju upp som blyge pojken i Sölvesborg som var duktig i skolan. Han ogillade bråkmakare. Som vuxen politiker ser han sig som ”den samlande kraften”. En sådan som kan överbrygga motsättningar.

Här växer gåtan ytterligare. Den socialkonservative Åkesson har ju valt ett parti som inte direkt saknat bråkmakare och som befrämjat polariseringens krafter. Han vill framstå som en hygglig och balanserad svensk, fast han leder ett svårt inskränkt parti med starka antiliberala förtecken. Men Åkesson har kanske tagit fel på parti.

Att vara stolt över sitt hemland är en god sak, men att vara nationalist är faktiskt något helt annat – nationalismen är i själva verket det stora otyget i europeisk historia sedan precis hundra år. Fast Åkesson verkar inte bry sig. Han är nöjd över att han som nationalist plötsligt leder riksdagens tredje största parti. Det är säkert en unik upplevelse, men då är dessvärre gåtan större än Jimmie Åkessons person.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.