Segregationen och de ökande klyftorna är avgörande utmaningar för Göteborgs framtid. Professor Robert Huggins från universitetet i Cardiff gjorde för en tid sedan en analys av tillväxten i Göteborgsregionen och konstaterade att de stora skillnaderna i inkomst och utbildning är en hämsko för på utvecklingen. När kommunstyrelsens ordförande, Ann-Sofie Hermansson intervjuades i radion härom veckan var det också kring dessa teman samtalet kretsade. Hon menar att alla verksamheter i staden måste medverka i arbetet mot segregationen.
En aktör med förmåga att göra skillnad är Göteborgs universitet (GU). Genom att definiera sig som ett cityuniversitet är GU sedan lång tid förankrat i innerstaden och inskrivet i varumärket Göteborg. Kontakten med de som bor i stadens resurssvaga periferi är bristfällig.
Vi som i vårt arbete på GU har kontakt med områden som Angered eller Biskopsgården möter ständigt konsekvenserna av GU:s cityfokusering. Många unga i stadens utsatta miljonprogramsområden uppfattar GU som en del av det Göteborg man inte upplever sig ha tillträde till. Stora grupper är främmande för högre utbildning, primärt som en konsekvens av de barriärer som har sin grund i segregationen. Detta är en anledning till den snedrekrytering som kännetecknar högre studier.
Högskolelagen säger att varje lärosäte ska arbeta för breddad rekrytering. I ett GU-dokument från 2010 som synar snedrekryteringen framgår att andelen studenter med lågutbildade föräldrar är låg och tydligt minskat under 00-talet, medan andelen med högutbildade föräldrar ökar. Senare statistik, från en i år utgiven rapport av Universitets- och högskolerådet (UHR), visar att detta förhållande ytterligare stärkts. GU ligger också efter Södertörn, Malmö och Stockholm när det gäller att attrahera studenter med utländsk bakgrund.
UHR menar att allas möjligheter till utbildning är en demokratifråga. Med mångfald bland studenterna får man in nya perspektiv och bredare erfarenheter. Heterogena studentgrupper bidrar därför till ökad kvalitet på utbildningen.
Trots att högskolelagens krav på breddad rekrytering funnits i femton år har GU inte utvecklat en strategi där det framgår hur denna fråga skall implementeras i verksamheten. Universitetet blir, i förhållande till stadens utveckling, därigenom en konserverande kraft. När grupper utestängs från högre utbildning är inte bara individerna och samhället förlorare, det innebär också att allmänhetens förtroende för universitet urholkas.
Den GU-enhet med fokus på breddad rekrytering, som var lokaliserad i Hammarkullen, har lagts ned. Enskilda institutioner gör, tack vare engagerade eldsjälar viktiga insatser. Inte minst de vid konstnärlig fakultet som ihop med bland andra Angereds folkhögskola startat collegeutbildningar i Nordost. En nödvändig satsning för att bryta dominansen av etnisk svensk medelklass vid de konstnärliga utbildningarna, inte minst viktig mot bakgrund av att dagens mest spännande konstnärliga uttryck inom musik, dans och bild inte sällan har sina rötter i subkulturella miljöer i den urbana periferin.
GU är just i färd med att projektera det omdiskuterade Campus Näckrosen. Avsikten är att skapa en Park for Humanities and Art som ska vara en brygga mellan kulturinstitutionerna runt Götaplatsen och det mer nöjesbetonade evenemangsstråket. Projektet skall stå färdigt till 400-års jubileet.
Campus Näckrosen skriver in sig den dominerande doktrin för stadsutveckling där städer befinner sig i konkurrens med andra städer och måste profilera sig. Att öka attraktionskraften så att fler företag och människor flyttar till Göteborg är inte bara politikernas ansvar, menar GU:s rektor i en debattartikel i denna tidning.
Den väg staden Göteborg stakat ut för att profilera sig handlar om evenemang, kultur, ikonbyggen, nöjesanläggningar och hotellkomplex. Med Campus Näckrosen skall GU giftas ihop med kultur- och evenemangsstaden Göteborg och därigenom höja värdet på stadens varumärke.
Göteborgs omställning från tillverkningsindustri till kunskaps- och evenemangsbaserad ekonomi har i flera avseenden varit framgångsrik. Tillväxt har genererats och värdet på fastigheter har rusat i höjden. GU har genom sin placering i city varit delaktig i den uppgradering och förtätning av innerstaden som medfört framväxten av attraktiva bostadsområden och en uppmärksammad turiststad.
Men denna framgångssaga har också en baksida. Satsningarna har inte varit jämt fördelade över stadens invånare. Ekonomihistorikern Jan Jörnmark skriver i den nyutkomna Göteborg: mellan segregation och kreativitet att stora delar av staden karakteriseras av ökade sociala klyftor som antyder rena utarmningsproblem.
I dokumentet Vision 2020 ger universitetet sin syn på relationen till samhället. Verksamheten ska utgå ifrån ett uttalat ansvar för samhällets utveckling. Med Campus Näckrosen, som är ett miljardprojekt med möjlighet att påverka stadsutvecklingen, vill GU ta detta ansvar. Men vilken samhälls- och stadsutveckling bidrar man då till att skapa?
Finns det något som talar för att Campus Näckrosen inte förstärker de mönster av segregation och klyftor som kännetecknat Göteborgs utveckling de senaste decennierna? Att ta ansvar för samhällsutvecklingen måste också innebära att tänka in den sociala dimensionen av en stads utveckling.
Ingenstans i den dokumentation som finns tillgänglig om Näckrosprojektet finns en ansats att diskutera denna dimension. Ingenstans finns referenser till den forskning som visat på hur den form för stadsutveckling som Campus Näckrosen skriver in sig i skapar segregation och klyftor. Det enda dokumentet som sätter in projektet i en samhällelig kontext är författat av ett arkitektkontor som utan att problematisera de sociala konsekvenserna fokuserar på campusområdens dynamiska effekter.
Hur möter Campus Näckrosen högskolelagens intentioner om att universitets verksamhet skall främja socialt hållbar utveckling, ekonomisk och social välfärd och rättvisa? GU riskerar med projektet snarare att bli en del av den stadsutveckling som skapar segregation och ojämlikhet.
Det är nödvändigt för ett universitet att utveckla sin verksamhet. Det är också på tiden att olika delar av universitetet samverkar och öppnar sig mot samhället. Men om GU menar allvar med att ta sitt samhällsansvar borde det vara möjligt att diskutera om inte ett så tungt projekt kunde placeras så att relationen till den urbana periferi som är på drift bort från staden stärktes. Om man dessutom vill att humaniora och konst skall var en kreativ kraft i stadsutvecklingen är det svårt att förstå att man väljer att lokalisera sig i en del av staden som saknar levande kontakt med det mångkulturella och dynamiska nya Göteborg som måste vara framtiden.
Platsen för projekt Campus Näckrosen är av underordnad betydelse, det viktiga är att det finns en medveten strategi för att göra GU till en angelägenhet för hela staden. Alla stadens invånare måste ha rätten till en likvärdig ställning i relation till universitetets verksamhet. Om GU primärt vänder sig till och främst uppfattas ha relevans för medelklassen i stadens attraktiva delar kommer tillit såväl som kvaliteten på utbildning och forskning att undermineras.
Den samhällsomvandling som skapade välfärdsstaten efter andra världskriget bars på utbildningens område fram av En skola för alla och att högskolan öppnades för arbetarklassens unga. Idéhistorikern Sverker Sörlin hävdade i en DN-artikel för en tid sedan, att den tidens viktiga samhällsförändringar skedde genom allianser mellan kunskap och värderingar och håller speciellt fram vikten av den roll värderingarna spelade.
De värderingar som var knutna till efterkrigstidens samhällsbygge handlade om att krympa klyftor och stärka den sociala sammanhållningen. Samtidens klyftor drar isär samhällsväven, polariserar och göder de populistiska krafter som underminerar de värden vi bygger samhället på. Sörlin skriver att man särskilt i en mörk tid måste påminna sig om att det är rationellt att hysa hopp. Det är i detta sammanhang diskussionen om GU:s samhällsansvar blir intressant och nödvändigt.
Ingen ifrågasätter GU:s ambition att bidra till ett jämlikare och mindre segregerat Göteborg. Men utan en konsekvensanalys av den egna cityuniversitetspolicyn kan man hamna fel hur väl man än vill.
Vilken roll skall universiteten ha i den samtida globaliseringens era? Frågan är inte enkel, men att ta avstånd till forna tiders nationalism måste vara lika viktigt som det är att vara vaksam mot marknadsdriven tillväxtdyrkan.
I vilken utsträckning är det universitetets uppgift att delta i konkurrensen mellan städer? Skall inte universitetet, i kraft av sin bildnings- och kulturbärande roll, snarare söka samarbete med andra universitet, i och utanför vårt land, för att motverka den ojämlika och icke hållbara utveckling som hotar såväl välfärd som miljö.
