Erik Åkerlind i Boet på Göteborgs dramatiska teater.
Erik Åkerlind i Boet på Göteborgs dramatiska teater.

Göteborgs dramatiska teater | Boet

ANNONS
|

Det borde inte gå. Var och en som stått på huvudet i Franz Kafkas sista berättelse, den under hans livstid opublicerade Boet, ser strax att varje tolkning av den enkla novellen ropar på en tolkning av tolkningen. Det handlar om en man och borderliner som bygger ett skyddsrum åt själ och kropp. Vi kan ge det ständigt nya innebörder i nya läsningar som aldrig förmår öppna den sista dörren. In i rummet som restlöst förklarar kommer vi aldrig.

För den som läst Kafka är det ju inget märkligt med det. Lockelsen ligger där. Men det ställer till problem för den som vill göra teater av hans texter. Teatern och dess skådespelare har en kroppslig påtaglighet som inte lämnar några dörrar stängda. Som publik vill vi in där och få veta hemligheterna. Boet är inte en process som pågår, skarp och overklig, utan en självsuggererande berättelse om en flyktort. Om detta inte översätts till ett scenspråk blir det naivt eller ytligt mystifierande.

ANNONS

Göteborgs Dramatiska Teater och den eminente Kafkakännaren Hans Blomqvist överraskar med en bryskt nedskuren och osentimental hantering av berättelsen. Bara dess kärna lämnas kvar, den om ”jag mot de andra” och om det hotade egot. Det visar sig bli både komiskt, gripande och tankeväckande i rätt händer och kropp. Erik Åkerlind äger den smidiga explosivitet som kräver och fångar åskådarens uppmärksamhet. Han spejar och sniffar som en seiefigur, oavbrutet misstänksam i sina katakomber. Och strax hör vi uppsättningens samtidsappell. Eftersom vi inte bara lever i sverigedemokratisk närhet utan också i svettig relation med våra egna känslor, ser vi att föreställningen som spelas i närkontakt med oss, publiken, gör Kafka från 1923 till vår samtida 2012.

Det är en vacker prestation av Blomqvist, hans medregissör Anna Hjertén Grahm och skådespelaren Erik Åkerlind.

Jag trodde inte att det skulle gå. Jag hade fel.

ANNONS