Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund växte upp i den lilla bruksorten Degerfors som en blyg kille i en troende familj där modern dog tidigt men fadern som var järnarbetare gifte om sig. En sådan bruksort borde vara ett mikrokosmos för klassamhällets orättvisor, men Hägglund sökte sig inte till arbetarrörelsen utan via Amnesty till KD för värderingarnas skull. Hygglighet och strävsamhet.
Han lyssnade mycket på radio med världens alla nyheter men samtidigt var det ett äldre Sverige som hördes i går i Poul Perris partiledarsamtal med Hägglund – det avslutande i serien. Statsvetaren Katarina Barrling påpekade i programmets slut att Kristdemokraterna är svåra att placera på den politiska skalan. Det är delvis sant. Här fanns inget tal om marknad eller klimathot, men ett återkommande fokus på just värderingar. I grunden alla människors lika värde och sedan en tro på rättvisa som säkert kan delas av Vänsterpartiet. Värderingar tenderar dock lätt att bli abstrakta.
Så var kan man placera KD? I grunden är det ett socialkonservativt parti precis som Sverigedemokraterna, men förstås helt utan SDs okristliga intolerans. Kardinaldygden är ändå att hjälpa andra. Istället för social kollektivism väljer KD en moralisk sådan, men som alltså är andligt och konservativt hållen. Den utgår både från skapelsens ofullkomlighet och aversionen mot statlig överhet. Vid en jämförelse är SD närmast ett parti för de förbittrade som stängt av radion.
Med KD:s socialkonservatism kan orättvisorna lindras bara samhället vilar tryggt i hygglighetens samaritiska famn. Göran Hägglund återkom till detta – vi diskuterar värderingar alldeles för sällan.
Detta är nog också hämskon för partiet. Nyttans marknadsmoral har krympt samman dygdens etik. KD har därtill Sifo-siffror långt under SD, 3,7 mot 9,5 i februarimätningen. Egoism är möjligen en del av vår medfödda syndighet, men den kan alltid döpas om till individualism och stöpas om till entreprenörskap. Marknadsliberalism är dock inte Hägglunds huvudnyckel. Hans konservatism förlitar sig främst på icke-materialistiska värderingar.
Till sist blev ändå Göran Hägglund mer konkret när han började förklara sin paroll "verklighetens folk". Verklighetens folk skulle försvaras mot översitteriet från en skitviktig "kulturvänster". Hans sociala konservatism blev med ens populistisk på obehagligt vis. Om KD vill profilera sig i opinionsbildningen borde partiet i stället vända sig mot SD:s unkna nationalism.
