Spökhistorier är en vansklig litterär genre. Vålnader är ju som de är, ofta till förväxling lika varandra. Möjligtvis är det också så det bör vara – kanske ska det övernaturliga på något paradoxalt sätt kännas välbekant – men om berättelserna blir alltför förutsägbara går kusligheterna upp i rök. Samtidigt kan man ju fråga sig hur pass otäcka spökhistorier får vara, i alla fall om de – som i de fyra böcker jag har läst – främst vänder sig till barn i åldern 9–12 år.
Ingelin Angerborns Rum 213 framkallar ingen nämnvärd skrämselhicka. Elvira tillbringar en sommarvecka på kollo med bad, kanotpaddling, lägereldar och disko. Hon delar rum med de jämnåriga tjejerna Bea och Meja. På kvällarna berättar man gärna spökhistorier, typ ”det var ett mörkt, mörkt hus med en mörk, mörk hall med en mörk, mörk trappa …” På kollot finns förstås även ett antal söta killar samt, ska det snart visa sig, en vitklädd spökflicka som gör just ingen för när. Saker och ting försvinner på oförklarliga sätt. Skräckslagna skrik hörs i natten. Men särskilt farligt känns det aldrig – och tyvärr inte heller över hövan händelserikt eller intressant.
Det är mer action i debutanten Li Widmarks roman Slottets förbannelse, som utspelar sig på Löfstad slott i Östergötland. Liksom i alla gamla slott finns där givetvis spöken. Vilket syskonen Jakob och Emma får erfara när de på sommarlovet hamnar på Löfstad, där deras mamma ska renovera en uråldrig gobeläng. I ett slags dataspelsliknande äventyr hamnar Jakob och Emma i hemliga gångar, teleporteras mellan olika tidsåldrar och får av en vålnad uppdraget att häva en förbannelse som vilar över slottet. Språket vacklar ibland men styrs upp av en bra intrig. Stundtals blir det riktigt spännande.
Hos den rutinerade tyska författaren Cornelia Funke märks inga språkliga missar. Men kanske alltför mycket av just rutin. Hennes senaste bok, Spökriddaren och hans väpnare, är en drivet skriven berättelse som utspelas i Salisbury i England. Elvaåriga Jon Whitcroft har förvisats dit av sin mamma och styvfar; det är i alla fall så han känner. Han har inte mer än hunnit installera sig på sin nya internatskola förrän han blir jagad av ett gäng vålnader, medeltida riddare som till varje pris vill ta hans liv.
Här rullar huvuden, hjärtan genomborras av svärd, svarta demonhundar försöker hetsa Jon till döds. Tempot är högt och bataljerna blodiga. Vissa scener borde kunna skrämma skiten ur en tioåring, men jag tvivlar på att de verkligen gör det. Allt känns alltför välbekant. Som om man har hört det många gånger förut och inte längre ids entusiasmeras.
Engelsmannen Chris Priestley förmår däremot att överraska. Spökhistorier från den mörka tunneln är den tredje av hans böcker som översätts till svenska och hans förråd av både ovanliga och ovanligt makabra berättelser tycks outsinligt.
Händelserna utspelar sig någon gång kring förra sekelskiftet. Den unge Robert Harper ger sig ut på sitt livs första tågresa på egen hand. Efter en stund somnar han. När han åter vaknar har han fått sällskap i kupén av en vitklädd dam. Tåget har stannat precis framför en tunnelmynning och där tycks det bli stående. För att fördriva tiden börjar damen berätta historier, sammanlagt nio stycken, den ena kusligare än den andra. Oftast handlar det om barn som drabbas av veritabla skräckupplevelser och ond, bråd död.
In i det längsta försöker Robert verka oberörd av de hemska historierna, men samtidigt känner han att de på ett vampyraktigt sätt suger ur honom all kraft. Hur ska det egentligen sluta? Och vem är den vackra, vitklädda damen som besitter en sådan förmåga att förmedla den ena övernaturliga vidrigheten efter den andra?
Den som lever får se. Den som överlever.
