Full pott till Goat på Pustervik

ANNONS
|

Det är några sekvenser från konserten som är som en loop framför ögonen. Jag kan inte släppa känslan, hakar upp mig på vissa saker för att försöka säga någonting nytt om Goat, detta vidunderliga liveband. Run to your mama - från första plattan, kanske det närmsta Goat har kommit en traditionell hit - har jag aldrig hört bättre. De töjer ut rytmen, skapar en förlängd remix av sin egna skapelse som förvandlas till en ocensurerad Ibizahallucination innan sången, refrängen, återvänder. Ett annat klimax är Goatfuzz från årets album Requiem som byggs upp runt ett arketypisk 70-tals-gitarr-riff som vänds ut och in och får hela Pustervik att vibrera, lika mycket tack vare det organiska kompet från trummorna och basen.

ANNONS

Det är ett demokratiskt sound, där de olika pusselbitarna har sin plats och är lika viktiga, men förutom tjejerna på sång som sjunger, ropar och dansar och rytmerna, genidraget att både köra med rocktrummor och handtrummor, undrar jag om inte hjärtat i Goat är basen. Mittpunkten, pulsen, men också med melodiska tricks som studsar mellan de två elgitarrerna. Ett annan minnesvärd sekvens är när Goat är Thin Lizzy i en halv minut, med supersnygga samspel mellan gitarrerna och ett magiskt rockgroove, innan de försvinner in i ett spacerockmoln och landar i sin alldeles egna hybridmusik.

Den avslappnade känslan över Requiem finns också där, trots att de då och då exploderar i knivvassa gitarrsolon och kollektiv rockhypnos, inte minst på I sing in silence, som flyter fram som en eftermiddag vid stranden. Jag gillar när Goat vecklar ut låtarna, maler, som på avslutningen där de hyllar svensk progg (Harvester) och Kristallen den fina, men poplåtarna har också sin plats, som Try my robe och Union of sun and moon med den där nästintill perfekta flöjtmelodin.

Goat imponerande som liveband redan från början. Nu, efter tre album, och en mängd spelningar på alla möjliga håll, har de blivit ännu mer samspelta. Ett band som befinner sig i en egen zon.

ANNONS
ANNONS