Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Francis Fukuyama blev världsberömd när han i samband med östblockets fall deklarerade historiens fall. I sin senaste bok försöker han förklara varför så inte blev fallet. Bild: Djurdja Padejski
Francis Fukuyama blev världsberömd när han i samband med östblockets fall deklarerade historiens fall. I sin senaste bok försöker han förklara varför så inte blev fallet. Bild: Djurdja Padejski

Fukuyama visar på problemen med identitetspolitik

Varför går högerpopulismen framåt i takt med att den ekonomiska ojämlikheten ökar? I sin nya bok menar statsvetaren Francis Fukuyama att svaret ligger i vänsterrörelsens fokus på identitetspolitiska frågor. Bo Rothstein tycker det ligger mycket i den analysen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Francis Fukuyama

Identity: The Demand for Dignity and the Politics of Resentment

Straus and Giroux

Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama nådde i slutet av 1980-talet världsrykte efter en artikel publicerad i tidskriften Foreign Affairs med titeln The End of History? Artikeln följdes av en bok på samma tema där han drev tesen att kombinationen av marknadsekonomi och liberal demokrati efter sovjetkommunismens fall hade kommit att stå ensam kvar som den samhällsformation som visat sig oöverträffad vad gällde förmågan att skapa välstånd och individuell frihet.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och bakslagen för denna samhällsmodell har radats upp på löpande band. Misslyckandet för den arabiska våren, den auktoritära politikens återkomst i länder som Ryssland och Venezuela och den antiliberala populistiska våg som nu sveper över de västerländska demokratierna är bara några exempel på händelser som utmanat Fukuyamas tes.

LÄS MER: Bo Rothstein: Acceptera inte kränkthetsstudierna på Göteborgs universitet

De flesta som råkar ut för den slags världsberömmelse som drabbade Fukuyama slutar göra seriös forskning utan nöjer sig med att åka världen runt och hålla välbetalda anföranden grundade på allt ytligare analyser. Fukuyama däremot tog, och det imponerar på mig, kritiken han fick på djupaste allvar och återkom med två tunga ”tegelstenar” där han delvis omvärderade sina tidigare positioner. Den första handlar om politiska ordningens historia över femtusen år (2012) och den andra om möjligheterna till den liberala demokratins förfall (2014). För denna insats tilldelades han det prestigefyllda Johan Skytte priset i statsvetenskap 2015, som delas ut vid Uppsala universitet.

Hans nya bok med titeln Identity: The demand for dignity and the politics of resentment motiveras enligt författaren av två lika överraskande som ovälkomna händelser. Den första är den brittiska folkomröstningen om Brexit och den andra, och mer betydelsefulla, är valet av Donald Trump. Boken är emellertid inte någon politisk pamflett eller stridsskrift, i stället vill Fukuyama förstå och förklara en av vår tids stora paradoxer, nämligen hur det kan komma sig att samtidigt som vi har en starkt ökande social och ekonomisk ojämlikhet så har vi också en mängd valresultat världen över där högerpopulistiska partier vinner stora framgångar.

Som flera andra samhällsforskare pekar Fukuyama på att den politiska vänstern, med vilka han förstår de socialdemokratiska partierna i Europa och det Demokratiska partiet i USA, tappat intresse för frågor som handlar om ekonomisk omfördelning. I stället har man kommit att omfatta vad som benämns identitetspolitik. Tankefiguren är inte ny, men Fukuyamas analys är en av de mera sofistikerade. Med avstamp i den klassiska politiska idehistorien, där såväl Sokrates som Hegel och Rousseau är viktiga inspirationskällor, menar Fukuyama att människors drivkraft inte alls stämmer med de ekonomiska modeller som varit vägledande för såväl marxister som neo-klassiska ekonomer.

LÄS MER: Kvinnor gifter sig visst med lägre utbildade

I stället för ekonomisk nytta är det behovet av erkännande och respekt som är avgörande för hur vi väljer att agera politiskt. Vänstern har kommit att engagera sig politiskt för en mängd olika marginaliserade grupper och därmed förlorat förmågan att bygga koalitioner breda nog för att skapa en majoritet. Man har också gjort det lätt för sig. Att ändra kurslitteraturen vid universitetens humanistiska utbildningar så att den inte bara omfattar ”döda västerländska vita män” har ansetts som viktigare än att ta itu med det sociala förfall som följt i avindustrialiseringens spår. Fukuyama pekar särskilt på den heroinepidemi som grasserar inom stora delar av arbetsklassen i USA och som lett till att medellivslängden för vita män för första gången sjunker.

Problemet med identitetspolitik är inte att man kräver rätten till att ens grupp skall bli behandlad med respekt och slippa utstå diskriminering. Kvinnors krav att inte bli utsatta för sexuella trakasserier och svarta amerikaners protester mot polisbrutalitet är självklart fullt berättigade. Här har emellertid skett en förändring. Den tidiga medborgarrättsrörelsen krävde likabehandling men identitetspolitiken kräver i stället respekt för och firar sin särart och kräver därför särbehandling som baseras på att man uppfattar sig ha unika livserfarenheter som inte kan förstås av personer utanför gruppen.

Varje sådan grupp, och de blir allt fler, har därmed sin egen specifika identitet och sin särskilda upplevelse av diskriminering och därmed erfarenheter som inte kan förstås för de som befinner sig utanför gruppen. Därmed blir också en gemensam politik som grundar sig på kollektiva erfarenheter en omöjlighet. Själva idén om likabehandling blir då också en omöjlighet. Tanken att en svart lesbisk muslimsk professor skulle kunna ge ett rättvist betyg åt en studentuppsats författad av en vit homosexuell katolsk man anses av identitetsvänstern vara en total omöjlighet.

Så långt är analysen övertygande. En brist är emellertid att Fukuyama utelämnar ett viktigt argument till varför vänsterns fokus på identitetspolitik kommit att spela Donald Trump och hans gelikar så väl i händerna. Det handlar om vad som händer när politiken faktiskt skall genomföras. Vänsterns politiska framgångar har nästan alltid varit kopplade till universella och därmed inkluderande reformer (allmän sjukvård, allmän utbildning, generella barnbidrag, etc). När identitetspolitik skall implementeras handlar det nästan alltid om olika former av specifika och därmed exkluderande åtgärder, till exempel olika former av kvotering.

Problemet med denna politik är att den är synnerligen svår att genomföra på ett sätt som uppfattas som rättfärdig av de som inte kommer i åtnjutande av förmånerna. Som sociologen Arlie Hochschield visat anser många i den vita arbetarklassen i USA att de har stått i kö en lång tid för att få ett bättre liv men detta har inte inträffat. De skyller mycket av detta på att olika minoritetsgrupper erhåller vad de uppfattar som otillbörliga förmåner och detta är med stor sannolikhet ett skäl till att de valt att stödja högerpopulistiska politiker. Knappast något av deras uppfattning om dessa förhållanden är förmodligen med sanningen överensstämmande, men politik avgörs som bekant inte alltid av vad som är sant.