Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Friedrich Nietzsche | Sena skrifter

Man kan inte läsa Nietzsche på något enkelt vis – för eller emot. I stället får man ställa sig vid sidan av, för att både låta sig underhållas av stilens väldiga vitalitet och få korn på alla de motsägelser och distinktioner som förgrenar sig under hans texter, skriver Mikael van Reis.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Friedrich Nietzsche

Sena skrifter

Fallet Wagner, Avgudaskymning, Ecce Homo, Antikrist med flera

Översättning av Ingemar Johansson, Thomas H Brobjer, Jim Jakobsson med flera

Symposion

Vilken lysande litteraturkritiker gömde sig inte i Friedrich ­Nietzsche? I sina texter söker han sig genast till sakernas mitt. Det är hans vertikala tankestil. Han blottar sin subjektivitet och söker direkt ögonkontakt med läsaren. Sedan följer ett spektrum av pulserande temperament – humor och sarkasm, melankoli och lätthet, subtilitet och brutalitet.

Det är tankelidelsen hos stilkonstnären Nietzsche – och hans ”perspektivism”. Som kritiker är han inte sällan både hemskt snillrik och hemskt rolig, men som psykolog blir hans diagnostiska blick bara alltmer kuslig. Nietzsche skulle aldrig nöja sig med ”litteraturen” eftersom hans domedag skulle komma att gälla hela den västerländska kulturen – från Platon till Wagner och däremellan kristendomen, hans huvudfiende: ”Jag kallar kristendomen den största förbannelsen, det stora innersta fördärvet, den största hämndinstinkten ... jag kallar den för mänsklighetens odödligaste skamfläck.”

När Nietzsche utslungar sitt anatema i slutet av 1888 är han nära sitt mentala sammanbrott. Aldrig har väl hälsa och sjukdom tryckts närmare varandra som just i dessa sena texter. Till sist vet vi inte riktigt på vilken sida vi befinner oss i maskspelet.

I Turin den 3 januari 1889 bryter sinnessjukdomen ut, några månader tidigare i Ecce homo – hans grandiosa självbiografi – deklarerar han karskt: ”Jag är utan jämförelse den mest fruktansvärda människa som hittills funnits; det utesluter inte att jag kommer att bli den mest välgörande.” – och i samma bok: ”Jag är ingen människa, jag är dynamit.” Fast Alfred Nobel hade patentet på dynamit redan 1867 och Nietzsche skulle bara veta vad som skulle följa i dynamitens historia.

Kristendomskritiken är i centrum för prästsonen Nietzsches skrifter eftersom reli­gionen lovar ett sannare och saligare liv än det jordiskt givna – vilket han såg som en mycket väl distribuerad lögn. Runt denna aver­sion växer sedan labyrinten av texter med skiftande motiv och sinnelag. Det är alldeles häpnadsväckande hur mycket han hann med. Räknar man också med ­Nietzsches tidiga arbeten som klassisk filolog skriver han drygt 11 000 trycksidor på ungefär tjugo år.

Det är inte så illa pinkat för en man som var halvblind förtidspensionär vid trettio­fem, statslös och ogift, dietbesatt och försmäktande av huvudvärk, svindelkänslor och permanent magkatarr. Sjuklig men ständigt på frisk fotmarsch som en förklädd Dionysos irrande mellan Italien och Alperna.

Hur skall man sammanfatta honom? Framför allt är Nietzsche den store Anti – antitysk, antidemokrat, antiidealist, antiwagnerian, antikrist och antiantisemit – ”Jag är anti­åsnan, par excellence”. Sant. Och därmed var han också en typisk kuf vars fysiska strider utkämpades med pennan på olika pensionat. 

Nietzsches samlade skrifter är enastående nog under svensk översättning. Totalt handlar det om runt tio band och efter en paus på fem år är utgivningen i gång igen. Band åtta innehåller Nietzsches sista böcker från 1888 – uppgörelsen med Wagner och Av­guda­skymning som är hans krigsförklaring mot alla falska sanningar och stolt avsänd till beundrarna Georg Brandes och August Strindberg.

Därefter Ecce homo där han förklarar ”Varför jag skriver så bra böcker”. Till sist hans fortsatta härtåg mot den paulinska kristendomen i Antikrist och slutligen de luftburna Dionysos-dityramberna.

Allt var egentligen tänkt som en uppmarsch för ett kommande, fyrdelat bålverk kallat Omvärdering av alla värden, men som aldrig blev färdigt. Sjukdomen hade sprängt honom med oväntad dynamit. Antikrist var en första del av verket, resten är postumt utgivna fragment kallade Viljan till makt.

Man kan nu inte läsa Nietzsche på något enkelt vis – för eller emot. I stället får man ställa sig vid sidan av, för att ur den vinkeln både låta sig underhållas av stilens väldiga vitalitet och få korn på alla de motsägelser och distinktioner som förgrenar sig under hans texter.

För det stora stilistiska nöjet i band åtta svarar nu översättarna Thomas H Brobjer, Ingemar Johansson och Jim Jakobsson med specialisten Brobjers välgörande kommentarer. Johan Flemberg och Peter Handberg översätter Dionysos-dityramberna, bland annat ”Bara narr! Bara diktare!”. Det är en utomordentligt njutbar volym.

Nietzsches kritiska metod är sedan tidigt den orättvisa betraktelsen i korta former. Han utsträcker den från aforismer till miniessäer och blottar däremellan sin metodiska vacklan mellan förnämitet och förakt, mellan att vilja vara suverän förkunnare och att magnetiseras av sin egen kritiska förmåga. Nietzsche blir då som uppslukad av sitt frätande språk och i sin kritik är han nära att själv bli det han kritiserar. Nämligen förbittrat ”reaktiv”.

Det är också då – väl att märka – som ­Nietzsche blir diaboliskt rolig, som när han gisslar allt tyskt: ”Definitionen av en german: lydnad och långa ben.” Tyskland var ett flackland med ett folk av marscherande ölhävare. ”Det tyska köket över­huvud­taget – vad allt har det inte på sitt samvete ... mjöl­rätternas urartning till brevpress ... Den tyska anden är ett matsmältningsbekymmer”. Denna kultur är i själva verket ett enda sjukdomstillstånd och exilikern Nietzsche kan bara hålla sig frisk genom att avfyra sitt hånskratt på nytt. Hans skrifter blir både till gift och motgift.

Men mer väsentligt i dessa sena texter är hur de pekar fram emot det kommande 1900-talet genom att pressa samman tolkningen av sjukt och friskt på ett lika kroppsligt som intellektuellt plan. Det väsentliga då är kanske inte Nietzsches tal om ”dekadens”, ”ressentiment” eller ”modernitet” utan snarare att inse hur djupt kluvet begreppet nihilism är i hans texter.

Nietzsche beskrivs vanligtvis som en värde­nihilist, som en förnekare av universella värden, men för honom själv var det kristendomen som var det yttersta exemplet på en skadlig nihilism. Det var ju kristen­domen som underkastade människan en livsfientlig moral genom läran om frälsningen till en hög­re och sannare tillvaro än den världsliga. För Nietzsche är Gud därför ett mot­sats­begrepp till det sinnliga liv som för Nietzsche måste bejakas bortom varje skuldsättning och syndabekännelse.

Det är därför man kan säga att Nietzsche framträder både som nihilist och inte – eller mer precist, han är en nihilist som vill överskrida den förnekelse av livsvärdet som han ser uppenbarad i ideologier och trossystem. Men där – i ”viljan till makt” – delar sig också vägen mot framtiden. Till Nietzsches djupa motsägelser hör att han både framkallar den moderna konstens bultande frihetsdrömmar (ta bara nietzscheanen Edith Södergran) och de totalitära ideologiernas människoförakt. Genom hans tänkande rör sig därför två motsatta slag av nihilism som repellerar var­andra. Det är Nietzsches trolltrumma som hörs.

I de sena skrifterna har han inte bara rivit ner det kristna himmelriket utan också öppnat en lucka till helvetet. Invid galenskapens gräns förråas språket, han prisar den samvetslösa styrkan och förkastar medlidandet som en mesig kristen villfarelse. Han blir närmast till en socialdarwinist som trumpetar ut sitt förakt för svaghet: ”den sjuke är en samhällsparasit: i vissa tillstånd är det oanständigt att fortsätta leva.”

Hitlers läkarkumpaner som avlivade handikappade i det så kallade eutanasiprojektet hade applåderat. Nietzsche talar sedan också om det ”urartade livet” som förmenas rätten att fortplanta sig, födas och leva ... Så ser vi plötsligt nihilismen som järnvägen till ett framtida Auschwitz.

Den store Anti har då blivit ett svullet Jag helt isolerat från den Andre – och därmed från den etiska dimensionen. Viljan till makt får i stället förklara allt. Det är den livs­fientliga vändningen i Nietzsches tänkande som inträffar när han ersätter omsorg med instinkt. Han talar om den ”ariska humaniteten”. Men – väl att märka – vid samma tid skriver den store Anti också om dem som han missaktar allra mest: ”En antisemit blir rakt inte anständigare för att han ljuger av princip.” 

Glasklart! – men i sin fördunkling kunde Nietzsche inte se hur svagheten innehåller en styrka som bildar basen för en etik byggd på tolerans. Fast inte ens här är han motsägelsefri – Nietzsche prisade snarare hövlighet än någon huliganism. De antika dygderna var ju ett rättesnöre. Nietzsche är därför också Anti-Nietzsche.

Nietzsches sena prosa förgiftas ändå av nihi­lis­mens motsägelser. Det går till sist inte att skilja sjukt från friskt i hans spegelspel. När hans ilska tidigare var uppfriskande och munter, blir den nu gradvis monoman och kall. Till sist har han rusat sin filosofiska explosionsmotor så häftigt att topplocket flyger i vädret.

I sina sista brev växlar han identitet mellan Den korsfäste och Dionysos. Den svage guden och den starke. Hans pensionats­värdinna i Turin kikar genom nyckelhålet. Hon ser en stampande och naken Nietzsche som dansar och sjunger på sitt rum. Han är fyrtiofyra år gammal. Några dagar senare faller han en rådbråkad hästkrake om halsen och var sedan inte längre kontaktbar de elva återstående åren.

Som den store Anti har Nietzsche lämnat ett sprängfullt tankegods efter sig. Han visar oss nihilismen som försvarar livet men också motsidan som söndrar det. Bara den mot­sägelsen är skäl nog att läsa honom.