Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Friedrich Nietzsche: Så talade Zarathustra

Nikanor Teratologens nyöversättning av Så talade Zarathustra är en Nietzsche för det tjugoförsta århundradet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Det är nästan en övermäktig uppgift att säga något nytt om ett så monumentalt och viktigt filosofiskt verk som Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra. Den akademiska lärdom och mänskliga vishet som fyllde den ensamme vandraren i de schweiziska alperna är av en karaktär som idag är utdöd i universitetsvärlden, i vilken det numera istället oftast handlar om tjänstetillsättningar, friköpt tid för privata projekt och quick-fix för den egna cv:n.
Nietzsches litterära gestaltning av de stora tankarna är också utan konkurrens bland filosofer. Nikanor Teratologens nyöversättning badar i det ljus som han i bokens välformulerade efterord säger sig eftersträva. I jämförelse med den första svenska översättningen som gjordes av Albert Eriksson och omtolkades av Wilhelm Pettersson Berger visar det sig också att svenskan åldrats mer än Nietzsches spänstiga strofer. Tage Thiel gjorde visserligen en omarbetning 1950, som sedan redigerades på nytt av Bo Cavefors 1970, men denna nya utgåva är en Nietzsche för det tjugoförsta århundradet. Anna-Lena Carlsson redogör i en efterskrift för den ganska torftiga diskursen om verket genom 1900-talet. Där finns inte så mycket nytt att hämta.
Vad har då den siande Zarathustra att säga oss idag, 123 år efter det att del 2 kom ut? Berättelsen om Zarathustra utspelar sig utanför tiden, bortom bergen i ett land som skulle kunna var det fagra Illyrien, eller kanske ännu hellre Indien. Och Zarathustra drar sig tillbaka till en håla i bergen, för att tänka och förkunna sina läror vid valda tillfällen. I inledningen, som bortsett från sista sidan, är textens starkaste avsnitt beskriver Zarathustra en naturupplevelse som blir en sorts emblem för hela Zarathustras filosofiska konception - en orm, symbolen för klokskap och list, som ringlar sig vänskapligt runt en flygande örn, symbolen för ensamt majestät och styrka.
Klokhet och styrka är grunddragen i den övermänniskofilosofi Zarathustra sätter fram som motpol mot den kristendomens teologi vilken ännu under 1800- talets slut dominerade i västerlandet. I det förra sekelskiftets intellektuella klimat av värdenas sönderfall, imperialismens höjdpunkt och antisemitismens irrläror drogs det ut många linjer från Nietzsches tankar. En av de mest förrädiska var de protonazistiska idéer som filosofens egen syster Elisabeth Förster-Nietzsche propagerade för och marknadsförde i det av henne själv redigerade och förvanskade kompilat som hon kallade Viljan till makt, men som i den formen aldrig lämnat Nietzsches fjäder.
Den som skickligast vederlade detta sidospår var Martin Heidegger i sina legendariska föreläsningar vid universitetet i Freiburg vilka trycktes 1961. Heidegger var verkligen inget sanningsvittne när det gäller nazismen, men i detta avseende står det ändå klart att han, som ingen annan förstått Nietzsches tankar på djupet. Heidegger karaktäriserar Nietzsche som en "enfrågefilosof", vilket i och för sig inte är konstigt med tanke på att en av de två tankar som Nietzsche uppehåller sig vid är den "ständiga återkomsten av det samma" - allt upprepar sig i cykliska processer (Die ewige Wiederkehr des Gleichen). Den andra huvudtanken är idén om vårdriften (Der Frühlingstrieb) som den starkaste driften hos människan. Båda är nära förbundna med varandra, på vilket sätt ska jag strax beröra.
Rüdiger Safranski skriver i sin djupt initierade biografi att man måste förstå Zarathustras läror som den slutliga förkunnelsen av Guds död. Zarathustra förkunnar döden för det gamla samhället, den kristna moralen och dess representanter i det kapitalistiska industrisamhället. Försvararna av den gamla samhällsordningen är "den sista människan" (der letzte Mensch), som inte bara är den sista i fysisk, utan också i andlig mening. Övermänniskan är en individ som lyckas kasta av sig oket från den slavmoral Nietzsche anser att Gud, genom kristendomens påvar och potentater, förkunnar för människorna. Vägen till ett djupare och rikare liv går, enligt Zarathustra, till att bejaka den ursprungliga vårdriften, som är ständigt återkommande, och som har varit ursprunget för västerlandets kultur, från vårbloten i norr och Saturnaliespelen i Grekland, till moderna tiders karneval i Rio och Fasching i München.
Insikten om denna livets ursprungliga och hedniska storhet når människan i "den stora middagsstunden", vilket jag uppfattar som klimax i Zarathustras berättelse och som får honom att till slut lämna sin håla och gå ned till människorna igen. Den stora middagsstunden, när solen står i zenit och dalen badar i ljus är det varje dag återkommande stora ögonblick som i dygnsrytmen motsvarar vårdriftens pånyttfödelse under våren.
Så förenas dessa båda nietzscheanska tankestråk som den moderna filosofins starkaste urkraft, och utmanar för alltid den i tysthet och stillhet tillbakadragna aftonbönen, där människan tränar sig i kristen slavmoral och ödmjukhet. Så talade Zarathustra. Så förföriskt, retoriskt fulländat och vackert. Den som har öron han höre.