Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Friederike Mayröcker | Scardanelli

Friederike Mayröckers dikter blir ordmontage om och av skönhet, skriver Mikael van Reis.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Friederike Mayröcker

Scardanelli

Översättning Ulla Ekblad-Forsgren

Efterord av Jan Arnald

Ellerströms

Efter 1802 tilltar Friedrich Hölderlins psykiska ohälsa och förvärras efter 1804 för att utvecklas till kronisk schizofreni 1806. Hans ”faderländska sånger” under denna tid sträcker på vingarna och skådar över tid och rum alltmedan den brinnande solen närmar sig. Så brister dikterna och Ikaros faller. För litteraturen är det en oerhörd resa som slutar med Hölderlin som den sjuke i tornet i Tübingen. Där framlever han några decennier.

Men Hölderlin fortsatte att skriva där, men inte hymner på befriad vers utan små sago- och lego­artade dikter med perfekta rim och barnsligt skanderad meter. Det är egendomliga blanka, förnöjsamma dikter om en konstant idyll – årstider, solljus, blommor, dalar, skogar, fåglar. Det är vers utan jag och utveckling – harmonin är orubblig, allt är nu. Fast dikterna har fjärran datum. Dikten Der Sommer är exempelvis daterad den 9 mars 1940 och signerad: ”Med underdånighet Scardanelli”.

Österrikiska Friedrike Mayröcker, född 1924, brukar beskrivas som en ”grafoman” med sina nittio böcker. Lidelsefullt skrivande. På svenska finns nu hennes Scardanelli (2009), den tredje boken av Mayröcker som översättaren Ulla Ekblad-Forsgren ger oss sedan 2005. Därmed introduceras ett mycket egensinnigt författarskap till svenska.

Mayröckers Scardanellidikter saknar helt de nyss beskrivna dragen och har snarast sin referens i Hölderlins tidigare språkskapande fas.

Hos Mayröcker blir dikterna ordmontage om och av skönhet – vilket gärna beskrivs som ett glimtande färgseende som vidgar rummet i detaljer. Ibland slår det mig att detta kunde vara baksidan på Hölderlins Scardanellidikter. Deras undermedvetna.

Befriad, men också känslomässigt komplex, skriver Jan Arnald i efterordet. På ett paradoxalt vis är Mayröckers dikter mycket krävande genom sitt snabba, flimrande flöde och inte krävande alls – lätta, ljusdruckna, klirrande, florstunna med spejande blick för allt möjligt, som de dolda violerna i skogsbrynet. Jag blir inte förälskad, men väl fascinerad.