Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Fredrik Wetter: Jag hatade Kent från början

Fredrik Wetter är säljprojektledare, 32 år, och hans bästa Kent-album är Du och jag och Döden. Här berättar han för Tobias Holmgren om relationen till favoritbandet.

"Jag hatade Kent från början. Min bästa polare från uppväxten lyssnade mycket på dem, tillsammans med annat som jag verkligen inte klarade av. Britpop och sånt, Oasis och Blur … jag kände bara nej, det här fungerar inte för mig. Det var flummiga texter, och framför allt kändes det så påtvingat av allt och alla. Varför ska jag låta någon annan välja min musik när jag kan göra det själv? 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se


Till slut vann han i alla fall. Jag sa, okej, ge mig två skivor så ska jag lyssna, på mina egna villkor. Han räckte över Hagnesta Hill och Isola, och jag lyssnade på dem i min bärbara cd-spelare, till och från ett sommarjobb jag hade då. Där, under resans 40 minuter, någonstans i mitten av Kungen är död, hände det – sen dess har det alltid varit Kent för mig.


Främst skulle jag säga att det var texterna som grep tag. Under de tidiga åren handlade de mycket om drömmar, hopp och längtan bort. Jag är ju också uppvuxen i en mindre stad, så jag förstod dem. Jag menar, jag har varit i Eskilstuna – det är inte så häftigt. Bortsett från Hagnesta Hill-skylten då, som jag övervägde att plocka med mig när jag var där; men till slut nöjde jag mig med att bara fotografera den.
Förut ansågs vi Kentfans nog vara ganska töntiga. Man hamnade alltid i ett läge där man behövde försvara sig. Det har säkert berott på att många av fansen har varit lite introverta och känslostyrda, samma typ av människor som var stenhårt inne på Broder Daniel när det begav sig. Det var det man blev ihopkopplad med. Lyssnade man på Kent var man en sån som satt hemma och grät hela dagarna. 
Jag tror att många Håkan Hellström-lyssnare känner igen sig i det, at

t de måste försvara sig och ange sina skäl. Säger någon att de gillar Titiyo är det inte en lika stor sak. Du kunde lika gärna ha sagt tapeterna. Kent och Håkan Hellström väcker känslor, och jag förstår inte riktigt varför det är så. Man får i alla fall välja sina strider. Det är inte alltid man orkar flagga så jättetydligt. ”Jag är kentare! Skjut!”
Det kanske var värre för Erik, min kompis, som hade en utpräglad popstil. Jag var lite mer vanlig, även om Jocke Berg helt klart var min modeförebild. Jag kollade vad han hade för slags kläder, vilka skor, vad han signalerade på promotionbilder och sånt. Det ser ofta ganska rakt och avskalat ut, men det är säkert inte så enkelt; antagligen är det plagg för 50 000 kronor. Min efterapning var förstås på de ekonomiska villkoren för en gymnasieelev. Men jag gjorde mitt bästa. Jag minns att han hade en lite märklig utstående lugg, som var högst på mitten, typ som om Tintin haft hela håret fast i mitten. Den kopierade jag rakt av under tonåren. Jag hade till och med en bild på Jocke som jag visade till frisören.


Det var då som mitt Kentlyssnande var som mest på liv och död; därför blev jag arg när mamma inte lät mig åka till bandets stora spelning på Stockholm stadion 2003, samma dag som jag skulle ta studenten. Jag insåg väl innerst inne varför, och att det var det rimliga alternativet, men jag blev ändå arg. Jag kunde ju bli firad en annan dag, resonerade jag. Tydligen funkade det inte så. Det har grämt mig i efterhand att jag missade en så viktig bit i bandets historia.


De har fortsatt vara viktiga för mig, och för musiken i Sverige i överlag, men jag är ändå inte ledsen över avslutet. Inte längre. Alla sorgstadier är passerade, från förnekandet till acceptansen. Allt tar slut någon gång. De gör i alla fall en typiskt Kentig sak av det hela och slår på stora trumman med en hyfsat stor turné och ett officiellt avsked, vilket är härligt. Och den här gången finns inga alternativ. Jag ska vara där."