Ett förbannat ordvitsande? ”Jag vet inte längre hur jag skall gestalta mitt hat å min ängslan” är hursomhelst en återkommande rad i Fredrik Nybergs nya diktsamling Slingorna och undergången. Att bli ved III, som liksom den förra Att bli ved (Nyberg har mellan de två skönlitterära verken lagt fram en avhandling om ljudpoesi och lyrikuppläsning med titeln Hur låter dikten? Att bli ved II) rör sig över både äng och mer tuktad terräng.
Fast om föregående diktbok främst framstod som en sammansmältning av talsymbolik, lek med ordlikhet och oro framkallad av bokstävers försvinnande, tycks den rena, förtvivlade ilskan vara det som driver den nya. Anslaget är en ”lärjunges” reflektion över sitt existensberättigande och ansvar. Sen fortskrider såklart historien/berättelserna, och drar under varierande förtrycks- och uttrycksformer in allt på den eviga banan. Nyberg skriver: ”Dom som alltid sover i skogen e 1 metafor. Nu förs gods å gamla seder in i slingan”, och i ett senare parti: ”Slingan löper genom Bristen på pengar.”
Detta är alltså dikt som framvisar en värld, där skilda företeelser genom att personifieras eller förtingligas ständigt görs oangripbara. Poesin belyser men bryter inte de maktrelationer som det systembevarande språket effektivt döljer. Därav frustrationen, i form av de många fantasifulla, till synes fåfängliga infallen och bitska tonen, hos Slingorna och undergången. I enskilda textstycken ryms kritik av allt från patriarkat till migrationspolitik. Och tillsammans trotsar de ändå kapitalistisk logik, eftersom ett diktverk inte kan lida nederlag. Segra kan det följaktligen inte heller, eller ensamt peka ut en väg ur eländet. Slingorna och undergången. Att bli ved III är bara del av ett motståndskraftigt, mentalt kretslopp, som det är omöjligt att inte uppskatta.
