Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Fredrik Ljung: Parasiten

Debuterande Fredrik Ljungs Parasiten är en medryckande och sorglig roman om självbedrägeri, panikångest och underläge.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Jag kommer på mig själv med att redan på förhand ha bestämt mig för att tycka illa om Fredrik Ljungs debutroman Parasiten. Kanske beror det på temat: ung och superintelligent, men undergångsmärkt handelsstudent ger sig ut i världen, får högstatusjobb i finansbranschen, knarkar och sätter på brudar efter att ha avgjort hur knullbara de är.

Det uppstår också mycket riktigt en inledande irritation över det hårda språket, mättat som det är med överlägets nedlåtande jargong och hållning gentemot omvärlden. Men det dröjer inte länge innan jag mentalt måste ge mig själv en käftsmäll för att få upp ögonen för vad jag har framför mig. För det här är nämligen inget annat än en riktigt medryckande och sorglig roman om självbedrägeri, panikångest och underläge. Som sådan tecknar den dessutom en övertygande (om än lite klichéartad) bild av finansvärldens undersida.

Men framförallt är det på grund av det inträngande porträttet av Henrik som jag kommer att bära med mig romanen länge. I bokens inledande scener är han så fylld av självtillräcklighet och hat mot "såsse"-människan att det enbart kan konkurrera med det lika avgrundsdjupa självföraktet. Det är i spelet mellan dessa känslor, desperat reglerade av tabletter, sprit, kokain och tjack som Henriks enorma brist på självinsikt gör sig gällande. Och mycket riktigt leder småningom det accelererande missbruket till att han blir av med jobbet, får skulder i halvmiljonklassen till smågangsters i förorten, blir hemlös och slutligen driver omkring på Stockholms gator med en pistol i byxlinningen.

Man kan säkert invända att skildringen av förfallet, och av fallet från samhällets topp till samhällets botten är både välkänd och turnerad. Men inte riktigt på det här fullkomligt osentimentala och klaustrofobiska viset. Det är få författare som lyckas skapa sympati för fascistoida finansstrebrar med mindervärdeskomplex. Fredrik Ljung lyckas. Det är en stor bedrift.