Fredrik Önnevall i ett smällkallt Sverige i januari 2016.
Fredrik Önnevall i ett smällkallt Sverige i januari 2016.

Fredrik Önnevall letar likheter hos nationalister och nyanlända

Vilka åsikter, beslut och möten formar en människa? Och kan vi någonsin förstå varandra? I SVT:s dokumentärserie Fosterland letar Fredrik Önnevall efter svaren hos flyktingar och främlingsfientliga. Inspelningen ställde honom inför livets svåraste val.

ANNONS
|

Det är minus 14 grader utanför SVT-huset i Stockholm. Lika fastfruset som debattklimatet just nu: låsta positioner och polarisering i flyktingdebatten, särskilt efter avslöjandena om massövergrepp i Köln och Kungsträdgården.

Mitt i denna kyla syns en lågmäld, vänlig och skallig skåning i tv-rutan. I dokumentärserien Fosterland, vars andra säsong just nu sänds i SVT, ges inga färdiga svar och det ställs heller inga skjutjärnsfrågor. Programledaren delar med sig av sina egna våndor och tvivel.

Är det någonting Fredrik Önnevall vill uppnå så är det islossning i en allt mer polariserad värld.

Han sitter tyst i ett litet mötesrum i SVT:s myrstack av korridorer. Pratar om mänskliga känslor, om rädsla och empati. Vad väger egentligen tyngst?

ANNONS

– Rädslan för det främmande är snabbast och enklast, den behöver ingen kontakt. Empatin kräver ofta ett personligt möte.

Han talar om bekvämlighet, den allmänna och den egna, som får människor att stanna kvar i rädslan och i ett ombonat vi-och-dem-tänkande. Om hur skönt det är att vara i sin grupp, att inte försöka förstå den man inte tror sig kunna förstå.

Så vad är det som får honom att försöka?

Fredrik Önnevall har ägnat de senaste åren åt att komma nära både nationalister och deras måltavlor. Blivit kallad både hjälte och politiskt korrekt, människosmugglande godhetsapostel.

Han har skrapat ner sig i frågan hur våra världar ska kunna mötas. Och om man på allvar kan förstå en annan människas tankar och val.

Om den förra säsongen handlade om Europas växande nationalism och de som utsätts för den, så handlar denna säsong om nästa steg: hur ska människorna som kommer hit och vi som redan bor här mötas? Hur ska det bli?

Lilla Simrishamn på Österlen är samhället där berättelsen formas. Fredrik Önnevall var orolig. Skulle det räcka eller bli tråkigt – förra säsongen var så dramatisk. Nu vilar han i att det håller. Att vi kommer att vilja lyssna på Gulli som lägger sin röst på SD, våndas med fotbollskillen Majd som kanske måste lämna laget när asylboendet ska stänga. Och vilja veta hur det ska gå för Muhamed, kvotflykting från världens största flyktingläger, när han försöker förstå hur spisplattorna funkar i lägenheten i Uppsala.

ANNONS

– Det abstrakta skapar rädsla. Zoomar man in människor och gör det abstrakta konkret så minskar rädslan. Jag ville ta reda på vad som händer när världarna möts, hur människor förändras – och hur de förändrar mig

Fredrik Önnevall växte upp i Dalby, ett litet samhälle utanför Lund. Mamman lärare, pappan optiker. Fredrik ville bli fotograf, gick en fotolinje på en folkhögskola men bytte till journalistlinjen på en annan folkhögskola när insikten kom. Att han som journalist kunde fråga vad som helst. Att hans starka nyfikenhet på människor var en tillgång. Jobb på radion, TV4 och Sydnytt följde. Och det var som korrespondent i Kina han upptäckte att han kunde ha mer gemensamt med en risbonde än med grannen hemma i Malmö.

– Min personliga drivkraft är att ta reda på hur lika vi alla är. Andra vill hålla fast vid sina ståndpunkter, jag vill veta. Oj, vad jag låter duktig nu, jag känner inte alls så, jag är lika förtvivlat rådvill som alla andra. Men jag vill försöka förstå, säger Fredrik Önnevall som inte vill kalla sig modig.

Eller jo. Modig för att han vågar visa sig vilsen, arg och reflekterande förvirrad rakt in i kameran i de videodagboksklipp som är en ingrediens i Fosterland.

ANNONS

– Jag och tittarna ger oss ut på en gemensam resa. Det är så det ska kännas. Och då krävs ett mod att våga sitta hemma i köket och säga både patetiska saker och rena självklarheter in i kameran.

Just de inslagen var en personlig brytpunkt. En påminnelse om hur skör även en journalist är inför att blottlägga sig själv. Hade redigerarna som klipper programmen skrattat åt inslagen hade Fredrik Önnevall gått sönder inuti.

Det var ingen som skrattade.

Fredrik Önnevall säger på en mild, sjungande skånska att han är nervös inför ikväll. Vi möts samma dag som det första programmet av nya säsongen av Fosterland ska sändas. Han har redan suttit i morgonsoffan på SVT och ska vidare till radion, sedan ta tåget hem till Malmö för att se programmet på jobbet och chatta med tittarna efteråt. Programserien har fått beröm men också kritik för att sända "snyfthistorier”.

I morgon tillbaka till vad han gör just nu: är föräldraledig. Fredrik Önnevall har förutom Fosterland lett program som Korrespondenterna och Kinas mat. Han brukar titta på de egna programmen hemma i soffan. Kisar och ojar sig. Nej, inte av fåfänga, utan för att allt är för sent. Inget går att förbättra eller ändra på.

ANNONS

Att Fosterland fått fäste har två orsaker, tror Fredrik Önnevall. Dels blev den förra säsongen en thriller, teamet hjälper en flyktingpojke till Sverige, hur skulle resan gå? Och dels kom vi nationalisterna extremt nära. Plötsligt befann sig tittarna hemma hos dottern till ledaren för det högerextrema partiet Gyllene Gryning i Grekland. I hennes kök.

– Fantastiskt research- och fotarbete av mina medarbetare på plats gjorde att vi fick tillträde till människorna och miljöerna. Jag har också insett hur svältfödda människor är på att bli behandlade med respekt. Det går att prata med någon vars åsikter går rakt emot dina egna. Alla jag har mött har haft en genuin vilja att bli förstådda.

Men vad gör en erfaren utrikeskorre, som bevittnat katastrofer och lidande, när allt ställs på sin spets? Kan man ens göra journalistik när man kastat av sig journalistrollen?

Vi stannar i ögonblicket när Fredrik Önnevall sjunker ihop på ett golv.

Maj 2014. Fredrik Önnevall och hans två medarbetare Hanin Shakrah och Clas Elofsson befinner sig i en varm förortslägenhet i Aten. De träffar syriska flyktingar som försöker hitta flyktvägar ut ur Grekland. Bland de vuxna männen finns Abed, 15 år. Den väg som återstår för honom är att hoppa från en bro ner på ett lastbilsflak. Abed spelar cool men är rädd och försöker få sin fråga att låta som en skämtsam bisats:

ANNONS

– Kan ni ta mig med?

I bild ser vi hur Fredrik Önnevall punkteras, hur han sätter sig ner i slow motion.

– Jag går från att vara en journalist med pondus till att bli en liten pojke. Vad är det han ber mig om? Det är inte mitt uppdrag, ingen kan begära det. Sedan tänker jag ’vem annars? Det är mig han frågar. Om han dör på ett lastbilsflak så får jag leva med det resten av mitt liv. Jag kunde inte försvara mig med min yrkesroll.

De falska pappren ordnar Abed själv. Och teamet filmar delar av resan med båt och tåg genom Europa. Väl i Malmö åker de till fotografens hem i väntan på att Abeds kusin ska möta upp. Fredrik Önnevall ringer sin redaktionsledning och ber dem komma dit.

– Vi la allt i deras knä. Jag minns att min chef sa: ’jag vet inte vad vi ska göra med materialet men jag hoppas att jag hade gjort samma sak’.

Fredrik Önnevall kunde ha mist jobbet. SVT-ledningen lät berättelsen om flykten ingå i programmet och la ut en redogörelse om varför redan innan det sändes – vilket gjorde att den förväntade hat- och hotstormen blåste över snabbare.

ANNONS

Fredrik Önnevall blev polisanmäld för människosmuggling men ingenting har hänt, enligt juridiska experter har inget brott begåtts.

Abed är idag 17år, lever i en annan landsdel, pluggar på gymnasiet och har återförenats med sin familj. Journalistens och flyktingpojkens liv är sammanlänkade för all framtid. Det är både en glädje och ett ansvar.

– Jag är ständigt nervös för om hans liv ska bli bra, säger Fredrik Önnevall som inte är någon adrenalinjunkie – han kommer aldrig medvetet leta upp en liknande situation. Tvärtom.

Men han minns berusningskänslan när han fattade beslutet och drar paralleller till hur fotot på den drunknade treåringen Alan Kurdi fick människors engagemang att explodera.

– Även om engagemanget stillnar så har någonting hänt inuti människor. I oss.

TRE MÄNNISKOR SOM PÅVERKAT MIG

Ingemar D. Kristiansen

”Fotograf på Sydsvenskan som jag praoade hos i nian. Han öppnade medievärlden för mig. Och jag minns hur han efteråt följde med mig till Mattssons Foto i Lund och hjälpte mig att köpa en kamera.”

En vän från ungdomsåren

”Hon hade blivit våldtagen och lärde mig hur man kan vara både stark och sårbar på samma gång.”

Redaktionschefen

”När jag slutade på TV4:s lokala station i Västerås gav redaktionschefen mig rådet att plugga kinesiska. Det ledde långt senare till att jag fick jobbet som Kinakorrespondent för SVT.”

ANNONS

FAKTA: Carl-Fredrik Önnevall

Ålder: 42 år.

Bor: I villa utanför Malmö.

Familj: Hustrun Pia och två barn.

Första jobb: Ville bli fotograf och framkallade bilder i en fotoaffär i Eslöv. ”Tänk om Eslövsborna kände till alla bilder jag fått se”.

Bakgrund: Nyhetsankare på Sydnytt, SVT-korrespondent i Kina, programlett Korrespondenterna, Kinas mat och förra säsongen av Fosterland (belönad med tv-priset Kristallen för bästa fakta/ aktualitetsprogram).

Aktuell: Med säsong två av dokumentärserien Fosterland på SVT.

ANNONS