Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Frank Westerman | Dödens dal

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Frank Westerman | Dödens dal

En katastrof i Kamerun skördar uppemot tvåtusen människoliv. I Dödens dal undersöker Frank Westerman denna mystiska massdöd och leder läsaren genom den djungel av historier som uppstått efter katastrofen. Björn Gunnarsson konstaterar att konspirationsteorier är vår tids myter.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Frank Westerman

Dödens dal

Översättning: Joakim Sundström

Leopard

Natten mellan den 21 och 22 augusti 1986 dog långt över 1 700 människor i en avlägsen dal i västra Kamerun, på ett till synes oförklarligt sätt. Katastrofen är utgångspunkt för holländske Frank Westermans bok Dödens dal. Westerman föresätter sig att undersöka hur myter uppkommer. Efter att ha gjort ett radioreportage från Kamerun 1992 återvänder han 2011 för att se hur katastrofen har infogats i olika religiösa trosföreställningar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Första avdelningen i boken ägnas åt vetenskapliga förklaringar. Där visar det sig finnas två motstridiga läger. En företrädd av en sangvinisk islänning, som hävdar att Lake Nyos är som en läskflaska fylld av koldioxid av vulkaniskt ursprung. Skaka flaskan (jordbävning, jordskred), och koldioxiden expanderar ut, sprider sig till lägre liggande terräng, och kväver människor och djur i sin väg. Kanske räcker det med att den underjordiska koldioxidläckan har pågått så länge att sjövattnet blivit övermättat.

Den andra vulkanologiska förklaringen företräds av en kolerisk fransman, självlärd vulkanexpert, mån i första hand om sitt eget renommé, i andra hand sitt fäderneslands gloire (särskilt gentemot amerikaner, som är de som tar patent på islänningens förklaring). Enligt fransmannen har det ägt rum en eruption på sjöns botten, som frigjort inte bara koldioxid utan också svavelväte.

Trots att Westerman verkar sympatisera mest med islänningen, hävdar han att frågan om massdödens exakta orsak ännu inte är avgjord. Naturvetenskap bortom laboratoriets kontrollerande miljö handlar ofta om preliminära resultat och sannolikheter så nära sanningen som möjligt, men det understryker inte Westerman med någon särskild iver. Skildringen av vulkanologernas strid är ett stycke utmärkt vetenskapssociologi, och islänningen formulerar några kärnfulla sentenser: ”Vetenskapens enda tillkortakommande är att den utövas av människor.” Och människor påverkas av maktkamp, fåfänga, avundsjuka, myter i form av politiska ideologier, nationalism och konspirationsteorier.

Just det sistnämnda spelar en stor roll i Westermans bok: eftersom israeler och amerikaner är först på plats efter katastrofen är detta fortfarande, ett kvarts sekel senare, den förhärskande förklaringen bland oppositionella kamerunianer: CIA och Mossad har utprovat ett hemligt vapen i dalen, med godkännande av Kameruns diktator, som påstås vilja minska befolkningen i de engelskspråkiga delarna av landet. Om det nu inte är Frankrike, den gamla arroganta kolonialmakten, som har gjort ett kärnvapentest under sjöns bedrägligt vackra yta (tänk på Mururoaatollen).

Westerman omformulerar Immanuel Kants berömda ”människans frigörelse från självförvållad omyndighet” på ett elegant sätt: vi människor ”burar frivilligt in oss bakom vår egen diktnings galler”. Människan är det berättande djuret, om det uppstår kunskapsluckor eller osannolikheter, fyller vi i dem för att skapa konsistenta historier, även om dessa är ytterst osannolika och innehåller mirakler. ”Den mänskliga nyfikenheten nöjer sig inte med ofullständigheter, orimligheter eller sådant som är ovetbart. Finns inga andra utvägar så hittar vi på det som saknas.”

Westermans reportage är också en berättelse om kolonialism, om Afrikas historia, om missionssträvanden, om religionskritik och om mänsklig fåfänga och mänskligt hjältemod. Religionen, representerad av både katolska missionspatrar och evangelikaliska predikanter, har inte mycket tröst att erbjuda annat än det gamla vanliga. Herrans vägar äro outgrundliga, och det gäller att rikta in sig på det eviga livet. De afrikanska stammytologierna är åtminstone mer poetiskt liv- och märgfulla: gudarna eller förfädersandarna på sjöns botten måste blidkas med regelbundna offer, underlåter man att göra det förvandlas den ”goda” sjön till den ”onda” sjön.

Myter står ytterst för fruktan för döden, ett sätt att beveka det oundvikliga. Den som jagar efter mytens verklighetskärna kommer oundvikligen, enligt Westerman, ändå att hamna i något orimligt. Om han anser att detta även gäller Nyossjön förblir oklart, någonstans tycks även religionskritikern vilja behålla världens förtrollning; dragningskraften, kanske också den poetiska skönheten, i det magiska tänkandets besjälade världsbild.

Den stora slutsats som går att dra av Westermans välformulerade och läsvärda reportage är i alla händelser att konspirationsteorier är vår tids myter. Något orimligt och svårförklarligt får en förklaring som för det magiskt inriktade förnuftet verkar rimligare än alla officiella förklaringar. Afrikaner, skriver Westerman, letar alltid efter en anledning, västerländska forskare letar efter en orsak. Klokt nog påpekar författaren att vi nog alla letar efter moraliska anledningar hellre än att acceptera naturens och slumpens likgiltiga logik.

.

Ämnet
Den nederländske författaren Frank Westermans nya bok Dödens dal handlar om en mystisk massdöd i Kamerun. Författarens böcker har prisbelönats och översatts till 15 språk. Sedan tidigare finns Själens ingenjörer utgiven på svenska. Kommer till Bokmässan.

Skribenten
Björn Gunnarsson är litteraturkritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Ruth Ozekis roman En saga om tidens väsen .