Frank Sinatra förlorade allt men reste sig på nio

ANNONS
|

En ovanligt sval torsdagskväll i april 1953 släntrade Frank Sinatra in i skivbolaget Capitols studior på 5515 Melrose Avenue i Los Angeles. Han hade nyligen återvänt med flyg efter en avslutad filminspelning på Hawaii. I Fred Zinnemans Härifrån till evigheten, som utspelar sig tiden före det japanska angreppet på USA:s marinbas Pearl Harbor, spelar han en soldat, Angelo Maggio, en roll han gjort till budgetpris.

Men den här kvällen var det musik det handlade om. I C-studion i Capitols anläggning var det varmt, trångt och inbjudande. Sinatra kände de flesta närvarande, pianisten Bill Miller, trumslagaren Alvin Stoller och de övriga i den sjutton personer starka orkestern som väntade på att köra igång.

ANNONS

Men Frank såg inte till orkesterledaren Billy May, och frågade därför producenten Alan Dell var han var. Dell svarade att May tvingats resa till Florida för ett annat jobb. Istället stod på podiet framför orkestern en man med allvarlig min och v-ringat hårfäste. Han namn var Nelson Riddle. Nelson Smock Riddle om man skall vara noga, det oturliga resultatet av en holländsk bakgrund. Han var just på väg att bli en av de viktigaste personerna i Sinatras liv.

Frank Sinatra var på botten. Mannen som 1943 detroniserat Bing Crosby som landets populäraste sångare i Down Beats omröstning, som 1944 skapat omfattande kravaller när han framträdde på Paramount Theatre i New York och samma år köpt ett stort rosa hus åt sig och familjen i kändistäta San Fernando Valley i södra Kalifornien. Skådespelaren som så sent som 1946 hade vunnit en Oscar för den med amerikanska mått radikala filmen The house I live in och för övrigt hade ett fett filmkontrakt med jätten MGM.

Mannen som umgicks med kända kvinnor som Lauren Bacall, Judy Garland och Lana Turner. Och Ava Gardner förstås.

Fallet startade runt 1948. Efter många år av hårt och lyckosamt arbete i högt tempo med film och musik, började såväl röst och karriär som äktenskap svikta.

ANNONS

Sinatra som redan tidigare uppmärksammats av FBI för sina vänskaper i kriminella kretsar, fångades på bild tillsammans med gangsterledaren Lucky Luciano i Havanna 1947.

MGM vägrade förnya hans filmkontrakt 1949.

Sinatras ballader sålde dåligt, och hans artistiska omdöme var inte på topp. Musikaliskt nådde han botten med till exempel inspelningarna av Tennessee Newsboy med steel guitar och tvättbräda och Mama will bark med skådespelerskan Dagmar (Virginia Ruth Egnor) och hundskäll. Sinatra sa senare att det förmodligen bara var hundar som köpte skivan, och att det enda goda var att han blev populär bland dem.

Som om det inte var nog gjorde sig skivbolaget Capitol av med honom medan tv-bolaget CBS ställde in The Frank Sinatra show.

Någon större hjälp hade han heller inte av sitt dåliga humör och sin oberäknelighet.

1950 hade hustrun Nancy Barbato fått nog av förödmjukelsen av makens utomäktenskapliga affärer, den senaste med skådespelerskan Ava Gardner. De skildes i februari.

Det såg inte särskilt ljust ut för Frank Sinatra, 38.

Eller, för att citera talangjägaren Irving ”Swifty” Lazar i New York 1952: ”Han är en död man. Inte ens Jesus skulle kunna återuppstå i den här stan.” Det vill säga New York.

Sinatra var mot bakgrund av sitt popularitetsras trots allt ganska nöjd den där torsdagskvällen på Melrose Avenue.

ANNONS

Filminspelningen hade gått bra, han kände att han gjort bra ifrån sig, och han och skådespelarkollegan Montgomery Clift hade klickat direkt och roat sig grundligt. Dessutom stod han ju i begrepp att göra en första skivinspelning i det kontrakt han lite överraskande fått av Alan Livingston på Capitol.

När den allvarlige Nelson Riddle viftade igång orkestern i I’ve got the world on a string med ett cymbalslag av Alvin Stoller och ett läckert blåsintro stod det snart klart för Sinatra att något spännande var på gång.

Producenten hade sagt att Riddle bara skulle leda orkestern, att arrangemangen skulle vara Billy Mays, men Sinatra blev snart varse att det var den diskrete mannen på podiet som också skrivit arrangemanget. Ett smart drag av bolagschefen Alan Livingston, som ville ha ett piggare och modernare orkestersound.

”Beautiful”, sa Sinatra. ”Beautiful”.

Han kände igen ett musikaliskt geni när han hade det framför sig, och han hade en enorm respekt för arrangörer.

Under större delen av sin karriär creddade Frank Sinatra såväl kompositör och textförfattare som arrangör av sina sånger när han framförde dem på scen. Många av dem var dessutom hans vänner, som Jimmy van Heusen och Sammy Cahn, som skrev klassiker som Come fly with me och Love and marriage.

ANNONS

Liksom Sinatra var Nelson Riddle född i New Jersey, men inte typen som blev någons polare. Han hade anslutit sig till Tommy Dorseys band 1944, 23 år gammal, som en habil trombonist. Samma band för övrigt som Frank Sinatra gjorde sin kanske viktigaste lärotid i tills han slutade 1942.

Där Frank slutade för att pröva sina vingar som soloartist, var Nelson – av Julie Andrews kallad Ior, den deppiga åsnan i Nalle Puh – mer intresserad av det mer arkitektartade och intellektuella arbetet som arrangör.

När han skapade slog det hursomhelst gnistor.

Under något årtionde hade orkestrarna vuxit sig större, och med den dansvänliga swingperioden blev nödvändigheten av att arrangera musiken allt större, behoven av att låta harmonier, tempo och samspel med vokalisten allt mer centrala för framgång.

Riddle visste det där, och med sin klassiska skolning var han rätt man på rätt plats.

När man lyssnat igenom kvällens inspelningar gick en belåten Sinatra leende runt och småpratade med musikerna och utdelade en och annan ryggdunk.

Lite senare våren 1953 turnerade Sinatra i Europa. Det gick sådär. Ava Gardner, hans hustru sedan ett par år, var med på resan, men äktenskapet var redan i upplösning.

De sista dagarna i maj reste de runt i Sverige på en till stora delar fiaskoartad turné där publiken föreföll mer intresserad av att få en skymt av Ava Gardner, ”världens vackraste kvinna”, än att lyssna på vad man såg som en smörsångare av tvivelaktig kvalitet och som dessutom var kraftigt förkyld.

ANNONS

Efter framträdandet i Finspång skrev recensenten i tidningen Essä de klassiska raderna: ”Han såg ut som ett lördagsfint cykelbud från Finspångs ångtvätt.”

537 personer betalade inträdet. En planka i scengolvet gav vika för Sinatra. Ändå var Finspång sannolikt ett lyft jämfört med de tidigare konserterna i Malmö och Helsingborg, för högtalarsystemet fungerade och de inhyrda musikerna var nyktra.

Om konserten i Helsingborg berättade sångaren Östen Warnerbring långt senare i Helsingborgs Dagblad: ”Orkestern var en katastrof. Åtta av medlemmarna var aspackade.”

Det märkvärdiga var att Sinatras lycka höll på att vända i stor stil. Men ingen visste det än.

Skivsamarbetet med Nelson Riddle skulle visa sig gå till historien, med sånger som I’ve got you under my skin och I get a kick out of you.

I augusti hade Härifrån till evigheten premiär. Hans skivor började omedelbart sälja igen.

I mars 1954 vann Frank Sinatra en Oscar för bästa manliga biroll för sin tolkning av soldaten Angelo Maggio. En av filmens åtta Oscars för övrigt.

I januari 1955 landade Sinatra i Sydney med sin fjortonåriga dotter Nancy i släptåg.

Sinatra hade för säkerhets skull plockat med sig en liten kombo av de musiker han brukade omge sig med.

I Australien såg allting helt annorlunda ut för den turnerande sångaren. Han var inbokad för femton konserter under tio dagar för ett arvode på hela 80000 dollar. Publiken skrattade åt hans skämt och han sjöng strålande.

ANNONS

Den röstteknik han slipat så väl under sin tid i Tommy Dorseys band, hans förmåga att hålla långa melodilinjer, hade nu ytterligare förfinats. Hans frasering var friare, hans synkoperingar – det fördröjda anslaget – som gav sångerna en sådan explosiv kraft, allt detta gjorde att publiken älskade vad den såg och hörde.

I februari 1955 startade Frank Sinatra och hans trogne Bill Miller arbetet med det tredje albumet i kontraktet med Capitol, In the wee small hours of the morning. Arrangemangen var skrivna av Nelson Riddle.

Sinatra hade förberett skivan i flera månader, låtval, i vilken ordning de skulle ligga, och under många sena kvällar hemma i huset tillsammans med Miller slipat på det finstilta, fraser och nyanser.

Det var Sinatras första 12-tums-LP, vilket gav honom möjlighet att bygga en dramatisk båge av sexton sånger, över 48 minuter musik. Och med LP-formatet blev det förstås också två akter, där A-sidan innehåller Hoagy Carmichaels I get along without you very well och avlutas med When your lover has gone. B-sidan på detta dramatiska mästerstycke inleds så med Cole Porters What is this thing called love. Tre minuter långa dramer om kärlek, längtan, begär.

John Lahr skriver i sin essä Sinatra: The artist and the man: ”Det var inte i filmerna som Sinatra var störst som skådespelare, utan i sina sånger.”

ANNONS

Men när Frank Sinatra, vars unga tenor mognat till baryton, sjöng den gripande I’m a fool to want you, var det svårt för publiken att inte förstå den som en sång om hans kärlek till Ava Gardner.

Francis Albert Sinatra föddes, och dog sånär vid födseln, i Hoboken, New Jersey, en rå decembersöndag 1915. Både mor och barn överlevde den klumpige läkare som kallats till Monroe Street i de italienska kvarteren, men de ålderstigna instrument han använde skadade gossens hals, vänstra kind och öra, en defekt han skulle bära med sig resten av livet.

Han skulle växa upp som ett ganska ensamt barn, noga övervakad av sin ambitiösa och tämligen hårdföra mor Dolly och alltid välklädd. Fadern skymtar i historieskrivningen som en ganska blek figur, vars jobb fixats av hustrun.

Tidigt satt Frank med fötterna dinglande på kajen i Hoboken och drömde om att ta sig över floden och bli berömd i New York.

Hans frispråkiga och lokalpolitiskt verksamma mamma (demokrat) var beredd att göra det mesta för sin son, men hon ville inte att han skulle slå sig på en sångarkarriär. Flygtekniker var mer i linje med hennes planer.

När hon till slut insåg att han menade allvar förvandlades hon till manager, fixade utrustning och spelningar.

ANNONS

1939 sjöng Frank för 25 dollar i veckan på Rustic Cabin nära Hoboken, och han hade gift sig med ungdomskärleken Nancy Barbato.

På Rustic Cabin blev han uppmärksammad av orkesterledaren Harry James. Denne gillade rösten, men ville byta namn på sångaren till Frankie Satin, vilket fick Frank att vredgad vända på klacken, men efter en del lirkande blev Sinatra bandets sångare tillsammans med Connie Haines.

Halvåret med Harry James var kämpigt, spännande och lärorikt för Sinatra, som här lärde sig mycket om musikens hantverk.

Och om att sova i en turnébuss.

Med James fick Sinatra sin första hit, med All or nothing at all.

Frank Sinatra gillade verkligen Harry James, men kunde inte motstå erbjudandet 1940 att istället börja arbeta för Tommy Dorsey, som hade ett av landets bästa band och ekonomi att betala betydligt mer för en vokalist.

Under två år hos Dorsey och dennes arrangör Sy Oliver slutförde Sinatra sin verkliga grundutbildning. Det var här han av Dorsey lärde sig en metod för långa fraseringar, vilket gjorde sångerna mer helgjutna och flödande.

Sinatra och Dorsey gick i uppskruvat tonläge skilda vägar 1942, och i december samma år startade Sinatra sin solokarrär i New York. Den skulle som sagt rulla som på räls till 1948.

ANNONS

Men nu, i 50-talets mitt, var Frank Sinatra tillbaka på toppen. Han hade fått sin revansch. En segrare som förlorat allt och vunnit det åter.

Mellan maj 1957 och maj 1966 hade Sinatra tjugo album på Billboards 10-i-topp-lista (men inga singlar).

Only the lonely (1958) låg på listan 120 veckor, den monumentalt framgångsrika uppföljaren Come dance with me låg kvar 140 veckor.

I sin berömda essä Frank Sinatra has a cold (1966) skriver Gay Talese att Sinatra inte låtit något stå i vägen för honom.

”Han överlever som ett nationellt fenomen, en av få förkrigsprodukter som motstått tidens tand.” // ”Han känner sig inte gammal, han får äldre män att känna sig unga, får dem att tro att om Frank Sinatra klarar det, så kan det göras; inte för att de kan det, men det är ändå trevligt för andra män att veta, att vid 50 kan det göras.”

Frank Sinatra tjänade stora pengar på film, musik och affärer – fastigheter, restauranger, musikförlag, radiostationer – och han ledde sitt imperium i stor stil. Som mest hade han på 60-talet mellan 75 och 100 anställda.

Skådespelaren och vännen Tony Curtis har beskrivit Sinatras ledarstil: ”Han använde sin framgång inom filmen, musiken och affärsvärlden för att bygga upp en bild av sig själv som den högsta bossen. Och märk väl, jag talar inte om maffian. Han var sin egen gudfader. Han tog hand om sin familj och sina vänner på det sättet.”

ANNONS

Hans vänfasthet tog sig ofta uttryck i storstilade gåvor, och Franks vänner var i allmänhet vänner på Franks villkor, det är den bild som tonar fram i många intervjuer.

Han sågade pop, fick svar på tal i hövlig ton av Elvis. Försökte sig utan större framgång på att sjunga pop. Hans skivbolag Reprise gick inte riktigt i takt med tiden.

När Columbia skrev kontrakt med Bob Dylan 1961 hade Sinatra på Reprise samlat sin egen generations sångare och jazzmusiker som Lester Young och Ben Webster. Kort sagt, den musik som rock’n’rollen höll på att knäcka i skivbutikerna.

Men Sinatra hade råd att hålla på sina principer. Inga rock’n’roll-artister på Reprise.

Under perioden 26 mars 1954, dagen efter Oscarsvinsten för Härifrån till evigheten, till 13 juni 1971, då han gav vad han möjligen trodde var en avskedskonsert i Los Angeles, spelade Sinatra in fyrtiosex album. Under perioden från den andra comebacken, 1973, och till karriärens slut, spelade han in sju.

Den sista konserten gav han 1995.

Från 1973 var han alltså främst en konsertartist, vilket passade bra med den roll han gärna såg sig i, den som barsångare, eller saloon singer, han som i en svårmodig ballad konstaterar att damen dragit. Men han hade också förnyat sin repertoar.

ANNONS

Mellan 1954 och 1971 medverkade han i 32 filmer. Efter 1973 bara i ett par.

Den 13 oktober 1974 sjöng Sinatra i Madison Square Garden. ”Nu skall vi framföra nationalsången, men ni behöver inte resa er,” sa Sinatra innan han sjöng My way.

Vid en konsert i Rio de Janeiro 1980 drabbades Frank Sinatra av en minneslucka när han sjöng Strangers in the night, men publiken tog upp tråden och sjöng den färdigt, på engelska. Tappade textrader blev vanligare. En effekt av inte bara åldrande, men av medicinering, sömntabletter, antidepressiv medicin och Jack Daniel’s.

Den 14 maj 1998 avled Frank Sinatra i sviterna av en hjärtinfarkt. Han var då 82 år gammal.

”Tragedin i min fars liv var att han aldrig fann ro,” skriver dottern Tina Sinatra i My Father’s daughter.

Bruce Springsteen, en annan New Jersey-kille, får sista ordet. Han (liksom Bono, Dylan, Peggy Lee och många andra) hyllade Sinatra när denne fyllde 80.

Innan han sjöng Angel eyes i Shrine Auditorium i Los Angeles sa Springsteen: ” ... det var den djupa känslan av ensamhet i Franks röst som grep mig starkast, och trots att hans musik blev synonym med smoking, det goda livet, den bästa spriten, kvinnor och sofistikation, så förmedlade hans bluesröst alltid ett tonfall av otur i livet och av män sent om natten med sina sista tio dollar i fickan som försöker hitta en utväg. Var hälsad, broder, du sjöng vår själ.”

ANNONS

Född: 12 december 1915 av italienska invandrare i Hoboken, New Jersey.

Familj: Gift med Nancy Barbato 1939–51, barnen Nancy f 40, Frank jr f 44, och Christine (Tina) f 48; gift med Ava Gardner 1951–57 (separerade från 53); gift med Mia Farrow 1966–68; gift med Barbra Marx 1976–

Sonen kidnappades 1963, Sinatra betalade lösensumman 240000 dollar, sonen släpptes efter två dagar.

Död: 1998, efter en hjärtattack.

James Kaplan: Frank – The Voice

James Kaplan: Sinatra – The Chairman

Tina Sinatra: My fathers daughter

John Lahr: Sinatra: Människan och artisten

Gay Talese: Frank Sinatra has a cold (Esquire 1966)

Frank Sinatra sjöng i huvudsak andras musik men lade oerhörd vikt vid ord och frasering. Ibland ändrade/justerade han texter. Det hände att han också skrev eget.

Skrev tillsammans med Sol Parker och Hank Sanicola This love of mine, som spelades in av Tommy Dorseys orkester med Frank som sångare.

The night we called it a day (av Matt Dennis och Tom Adair, Dorseys in-house-kompositörer) var Sinatras första soloinspelning (1942).

Take my love skrevs av Sinatra, Jack Wolf och Joel Heron 1950, med musik baserad på ett tema från Brahms 3:e symfoni.

Också I’m a fool to want you (1951) skrevs av Wolf och Herron, men Sinatra gjorde så stora ändringar i texten när han sjöng in den att han rätteligen blev medförfattare. Denna dramatiska pärla hamnade som b-sida till Mama will bark (med Dagmar).

På albumet Shadows in the night (2015) gör Bob Dylan Sinatra-låtar, bland andra I’m a fool to want you och The night we called it a day.

ANNONS